Folkmordet 1915 - Frågor & Svar: Erkännande

Följande länder och organisationer har till dags dato (slutet av 2008) officiellt erkänt Folkmordet 1915:

1. Uruguay, 1965
2. Cypern, 1982
3. FN:s Kommitté för mänskliga rättigheter, 1985
4. Europaparlamentet, 1987
5. Ryssland, 1995
6. Grekland, 1996
7. Internationella föreningen för folkmordsforskare, 1997
8. Libanon, 1997
9. Belgien, 1998
10. Frankrike, 1998
11. Italien, 2000
12. Vatikanstaten, 2000
13. International Center for Transitional Justice, 2002
14. Schweiz, 2003
15. Argentina, 2003
16. Kanada, 2004
17. Slovakien, 2004
18. Nederländerna, 2004
19. Polen, 2005
20. Venezuela, 2005
21. Tyskland, 2005
22. Litauen, 2005
23. Chile, 2007

5.2 Om det nu finns ett så överväldigande underlag och bevis som bekräftar folkmordet, varför är det inte fler länder som har erkänt folkmordet 1915?

Tyvärr så har historien bevisat att faktaunderlag och politiska beslut inte behöver ha någon närmare relation med varandra. Det är just därför som folkmordet i Rwanda (1994) tilläts ske utan att omvärlden reagerade tillräckligt resolut och i tid (se punkt 3.4). Det är av samma skäl som världen, år 2008, pratade inte om ett begånget eller historiskt folkmord, utan ett pågående, nämligen det i Darfur, Sudan (se även punkt 5.6). Realpolitiken har uppenbarligen haft och har högre prioritet jämfört med mänskliga rättigheter och t.o.m. liv. Så länge Turkiet lyckas hota andra länder med sanktioner och motåtgärder så kan länder som har intressen i Turkiet eller samarbete med landet, överväga att helt enkelt blunda för det faktaunderlag som finns till hands och vägra erkänna sanningen om folkmordet 1915. Men listan i den föregående punkten visar att omvärlden håller sakta men säkert ändra ställning i denna fråga och fler och fler erkänner folkmordet (se även 5.19)

5.3 Är det inte bättre att överlåta historiska händelser till historiker istället för att låta politiker ta beslut om det?

Absolut! Det är väl det som man hela tiden velat förmå politiker att göra. Politiker ska inte leka historiker och därför bör de ta beslut baserade på forskningsresultat. På samma sätt som politiker, utan vidare djupare kunskap inom biologi, kemi och miljövetenskap, tar beslut gällande miljön så ska de ta beslut om ett erkännande av ett historiskt faktum som baserar sig på vad forskare från olika områden kunnat fastställa. Dessutom är själva erkännandet av ett folkmord (som inte ska sammanblandas med forskningen för fastställandet av detsamma) inte en akademisk fråga utan en juridisk. Den är juridisk därför att den omfattas av internationella så väl som nationella lagar, vilka behövs i arbetet att förebygga upprepanden av detta brott samt för att bestraffa de skyldiga.

5.4 Innebär ett svenskt erkännande begränsning av yttrandefriheten och oberoende forskning?

Absolut inte! Till skillnad från t.ex. Frankrike och Schweiz, där lagstiftningen förbjudit förnekelse av folkmord (denna avser Förintelsen, men har utvidgats till att gälla folkmord i allmänhet). Någon liknande lag finns inte i Sverige. Ett svenskt erkännande av Folkmordet 1915 innebär därför ingen inskränkning av yttrandefriheten för dem som vill förneka folkmordets historiska verklighet, på samma sätt som vissa extrema grupper är oförhindrade att förneka Förintelsen. Forskningen ska vara fritt från restriktioner och fortsätta, precis som man fortfarande bedriver forskning om Förintelsen, trots allt som vi redan vet om den. Därför ska ett svenskt erkännande av ett historiskt faktum naturligtvis varken begränsa yttrandefriheten eller den oberoende forskningen.

5.5 Kan Folkmordet 1915 erkännas som folkmord när FN:s Folkmordskonvention först tillkom 1948?

Ja, det kan det. På samma sätt som Förintelsen, som inträffade före konventionens tillkomst och som erkänns som folkmord, ska folkmordet på armenier, assyrier/syrianer/kaldéer samt pontiska och anatoliska greker omfattas av konventionen som i övrigt inte har några tidsbegränsningar. Se punkt 4.2.

5.6 Varför göra en så stor affär av ett gammalt folkmord? Det har ju redan hänt och kan inte göras ogjort.

Det finns mängder med ordspråk och citat om detta ämne, bland andra "den som inte lär sig från historien är dömd att upprepa den" och "den som inte känner till den förgångna vet inte vart han är på väg till imorgon". Att glömma egna begångna misstag är ett utmärkt sätt att upprepa dem. Salih Booker, tidigare verkställande direktör för Africa Action, säger följande om folkmordet i Darfur: "Varför fortsätter folkmord att ske på 2000-talet?" Därför att de som utförde sådana under 1900-talet kom undan. Hitler sa "Vem kommer ihåg armenierna?" Ungefär som om den sudanesiska regeringen skulle ställa sig upp och säga "Vem kommer ihåg armenierna??" (Utdrag ur dokumentären Screamers, 2007).

Forum för levande historia är en myndighet som har uppdraget att "med utgångspunkt i Förintelsen" arbeta med frågor som rör tolerans, demokrati och mänskliga rättigheter. Genom att belysa de mörkaste delarna av mänsklighetens historia vill vi påverka framtiden. Så lyder beskrivningen av en myndighet som arbetar på svenska regeringens uppdrag och utbildar om, bland andra, Folkmordet 1915. Historiens läxa är en av hörnstenarna i dagens demokratier där man har lärt sig av sina misstag och genom förebyggande av upprepningar av tidigare fel strävar man mot en bättre framtid. Men en förebyggande av framtida felsteg, i synnerhet om dessa är kända från historien, kan inte tillämpas om man inte öppet erkänner dessa begångna felsteg, ännu mindre om man medvetet väljer att blunda för dem. Historierevisionism är därför ett farligt verktyg för underlättandet av upprepning av historiens mörka sidor. En fortsatt förnekelse av Folkmordet 1915 gör faktiskt det Armeniska folkmordet till ett lyckat folkmord, där de skyldiga kom undan med inte endast själva utrotningen av de oönskade elementen i Turkiet, utan även med utraderingen av deras minne. Därför är det faktiskt viktigt att erkänna Folkmordet 1915, även om det har passerat över 90 år.

Först och främst innebär ett erkännande en moralisk upprättelse och första steget till skipande av rättvisa. Man bekräftar den oerhörda orättvisa som har åsamkats dem som utsatts för folkmordet och öppnar för ett försoningsarbete, som är grunden för att kunna gå vidare. Ett andra steg skulle vara att kompensera offrens efterkommande för förlorade egendomar, kapital, hus och land, precis som Tyskland gjorde och fortsätter att göra visavi staten Israel och judarna. Detta trots att dagens Tyskland inte är skyldig till Förintelsen. Ett skadestånd, avseende kapital, egendom och land, som tillhör över 1,5 miljoner människor (och som bör uppräknas med avseende på värdestegringar under de senaste 90 åren) kan därför komma att handla om mångmiljardsbelopp. Enbart detta är tillräckligt skäl för Turkiets motvilja att ens kännas vid frågans existens. Man måste också komma ihåg att folkmordet påverkat hela folkgrupper och även drabbat Turkiet. Armenierna i landsflykt är idag fler än armenierna i republiken Armenien. Detsamma gäller assyrier/syrianer/kaldéer och pontiska greker, vilka tvingades bort från områden som de hade kallat för sina hem i över tre tusen år. Vad det gäller Armenien handlar det inte bara om Diasporans situation och själva folkmordet. Här finns också rötterna till bland andra konflikten om Nagorno Kabarakh, vilken kan spåras till just folkmordet och Turkiets politik under denna period.

5.8 Vad spelar det för roll att Turkiet hävdar att det inte var ett folkmord? Det är ju en historievetenskaplig fråga, inte politisk.

Inte riktigt. Vi lever i en globaliserad värld där man inte kan säga att ett eller några enstaka länder har rätt till egna felsteg. Om nu Turkiet önskar medlemskap i EU så kan landet inte förneka sina historiska försyndelser. Att förneka ett folkmord kan ha ödesdigra effekter, bland annat att minoriteters rättigheter inte kommer att kunna garanteras i ett land som vägrar vidgå övergrep mot sina minoriteter. Därmed skulle dörren öppnas för framtida upprepningar. Inte heller skulle man kunna låta delar av EU förbli defekta, vilket ett fortsatt förnekelse av Turkiet i egenskap av EU-medlem skulle innebära. För frågan om historia respektive politik se punkt 5.2.

5.9 Dagens Turkiet kan väl inte lastas för vad Ottomanska imperiet gjorde? Det Ottomanska rikets styresmän är ju för länge sedan döda.

Detta påstående är delvis falskt. Dagens Turkiet var visserligen inte samma land som genomförde folkmordet på armenierna, men det var kemalisterna (d.v.s. grundarna till dagens turkiska republik) som utförde folkmordet på de pontiska grekerna. Dessutom var flesta av grundarna till dagens Turkiet osmanska officerare och ämbetsmän som var delaktiga i dåtida regeringsarbetet och i de militära handlingarna. Vidare gäller det att, även om dagens Turkiet inte var delaktig i det dåtida folkmordet, så är det dagens Turkiet som aktivt förnekar folkmordets existens och försöker rentvå dem som var skyldiga till folkmordet. Och till sist så är det faktiskt dagens Turkiet som ärvde all egendom, kapital och land tillhörande folkmordets offer, och det är dagens Turkiet som blir ersättningsskyldigt gentemot de efterlevande till folkmordets offer. En uppenbar parallell är dagens Tyskland som inte kan sägas vara skyldigt till nazisternas handlingar. Torts det har dagens Tyskland, om än enbart av moraliska skäl, bett judarna om förlåtelse samt kompenserat överlevarna och deras efterlevare.

Sverige borde främst bekräfta de historievetenskapliga forskningsresultat som har framtagits av politiskt oberoende forskare. Att man drar sig för att erkänna dessa, har bland annat berättigats med att det skulle skada reformarbetet i Turkiet och ge närig åt extrema krafter. Frågan man då bör ställa sig är hur ett sådant indirekt stöd av lögner och förnekelse av sanningen kan befrämja reformarbetet i Turkiet? Vilken sorts demokrati är det egentligen Sverige och EU vill befrämja i Turkiet? Om Sverige nu utger sig vara mån om Turkiets utveckling och att Turkiet ska bli en bättre demokrati och öppet samhälle och nå upp i de standarder som krävs av ett EU-land, så borde man inte dra sig för sanningen. Turkiet kan inte bli ett bättre samhälle om man fortsätter att förneka ett folkmord, samtidigt som Sverige bidrar till denna förnekelse genom sin egen vägran att öppet erkänna Folkmordet 1915. Sverige gör därför Turkiet en björntjänst. Dessutom skickar Sverige farliga signaler till både Turkiet och omvärlden. En svensk förnekelse av folkmordet uttrycker faktiskt åsikten att man kan blunda för vissa brott (som i detta fall råkar vara folkmord) om förövaren lyckas hålla sig undan rättvisan en längre tid. Detta är varken förenligt med Sveriges värderingar eller dess internationella anseende vad det gäller just mänskliga rättigheter.

Ja. Den 11 mars 2010 röstade riksdagen med siffrorna 130 mot 131 för att erkäannde av Folkmordet 1915 på bl.a. armenier, assyrier/syrianer/kaldéer och pontiska greker. I utrikesutskottets betänkande 2009/10:UU9 hade utskottet, i enlighet med regeringens linje, yrkat på avslag men riksdagens ledamöter gick emot regeringens förslag. Vid voteringen i riksdagen röstade oppositionen (socialdemokraterna, vänstern och miljöpartiet) samt två folkpartister, en kristdemokrat och en politisk oberoende ledamot för ett erkännande.

5.12 Har Sveriges riksdag erkänt att händelserna berörande assyrier/syrianer/kaldéer och pontiska greker varit också ett folkmord?

Ja, det har man. Motion 2008/09:U332, som förlitade sig på forskarnas uttalande (se punkt 2.3), krävde ett erkännande för folkmordet på armenier, assyrier/syrianer/kaldéer och pontiska greker. Se punkt 5.11.

Så länge den svenska regeringen inte följer riksdagens beslut och inte inkluderar erkännandet i sin officiella utrikespolitik så kan man inte påstå att Svreige som land har erkänt folkmordet. Även om riksdagen har röstat för ett erkännande så är det enligt grundlagen den svenska regeringen som har det yttersta ansvaret för rikets utrikes- och säkerhetsfrågor. Då utrikesminister Carl Bildt och statsminister Fredrik Reinfeldt valde att inte följa riksdagens beslut och inte reflektera erkännandet i Svreiges utirkespolitik så kan man inte påstå att Sverige har officiellt erkänt folkmordet. Däremot kvarligger riksdgens beslut tills en regering lyfter in erkännandet i sin utrikespolitik varpå man kan säga att Sverige som land har officiellt erkänt folkmordet..

5.14 Har Armenien någon strategi på vilket sätt lyfta frågan om folkmordet på den internationella arenan?

Armenien har via sin FN-ambassadör samt regeringsföreträdare aktualiserat frågan om folkmordet på armenierna. Även inom EU och Europaparlamentet arbetar man för ett internationellt erkännande. Dock bör det påpekas att, medan förnekelsen av folkmordet bedrivs aktivt av den turkiska staten, är armeniska staten inte den största aktören vad det gäller internationellt erkännande och utökad forskning. Forskningen bedrivs främst av forsknings- och utbildningsinstitutioner vid universitet och högskolor runt om i världen.

5.15 Det är endast armenierna i Diasporan som driver på folkmordskampanjen medan armenierna i Armenien vill vara Turkiets vän och bryr sig inte om frågan.

Denna strategi om "söndra och härska" hör till den turkiska statens senaste tillvägagångssätt. Även om diasporan till stor del består av folkmordets överlevare och dessas barn och barnbarn, faktiskt utgör en bas för pådrivandet av erkännanden i de länder där de bor, är folkmordsfrågan lika aktuellt i Armenien. Folkmordsmuseet (The Armenian Genocide Museum-Institute of National Academy of Sciences) , beläget bredvid folkmordsmonumentet i huvudstaden Jerevan, rymmer en av de största samlingar av foton och annat dokumentationsmaterial från Folkmordet 1915. Den elfte punkten i Armeniens självständighetsdeklaration från 1991 lyder enligt följande: "Republiken Armenien stödjer strävan för att uppnå internationellt erkännande av 1915 års folkmord i det ottomanska Turkiet och Västarmenien."

Tydligen inte. Turkiet har sedan mitten av 1990-talet stängt gränsen mot Armenien och utövar embargo mot landet. Armenien har hela tiden uttalat sin vilja att normalisera relationerna till Turkiet, utan att ställa några absoluta villkor. Turkiet, å andra hand, har hela tiden ställt två villkor innan man kan tänka sig att normalisera relationerna. För det första måste Armenien upphöra med sin strävan att få ett internationellt erkännande av det som armeniska folket omtalar som folkmord. För det andra måste Armenien godkänna dagens gräns mellan de två länderna. Man bör nämna att dagens gräns mellan Armenien och Turkiet existerar enligt en överenskommelse från 1921 mellan den dåtida sovjetiska regeringen i Moskva och den vid denna tidpunkt icke-erkända kemaliska regeringen i Ankara. Armenien har ständigt framhållit sin önskan att normalisera relationerna mellan länderna och samtidigt på ett diplomatiskt sätt lösa de frågor som existerar. Men hittills har Turkiet bestämt vägrat att öppna gränsen, lyfta embargot och normalisera relationerna med Armenien om inte de två ställda villkoren först uppfylls.

5.17 Varför finns det i Turkiet en rädsla för att erkänna Folkmordet 1915?

Turkiet borde inte känna rädsla inför att erkänna sanningen, nämligen om man verkligen är mån om utvecklingen i landet och att få bygga ett bättre samhälle. Men vissa omständigheter gör att man tvekar inför de minde behagliga konsekvenserna på kort sikt. Se punkt 5.7.

5.18 Är hoppet hos armenierna att folkmordet erkänns nu av Turkiet större nu än för 20 år sedan?

Ja, det skulle man kunna påstå. Idag har forskningsresultaten även nått in i ett så gott som slutet Turkiet. Många har börjat ifrågasätta den statliga versionen som fyra-fem generationer turkar har fått lära sig och som man nu kunnat konstatera inte stämmer överens med hur resten av världen tycks se på saken. Dessutom har det internationella samfundet fått veta mer om vad som hände och nya forskningsresultat, främst under de senaste tre decennierna, har gång på gång bekräftat folkmordets historiska realitet.

Det vore fel att säga att det har varit tyst om folkmordet ända tills nu. De drabbade har aldrig upphört att tala om händelserna. Men, det är korrekt att säga att man de senaste tre decennierna givit Folkmordet 1915 uppmärksamhet på ett mycket tydligare och även mera högljutt sätt än tidigare. Skälen finner vi uteslutande i den politiska världen:

1. Fram till 1991, och Armeniens återvunna självständighet från Sovjetunionen hade den armeniska frågan inte någon internationell talesman och kunde därför inte drivas aktivt inom t.ex. Europaparlamentet eller FN. Det dröjde fram till 1998 innan Armeniens dåvarande president, Robert Kotcharian, för första gången i historien aktualiserade frågan om Armeniska folkmordet från FN:s talarstol. Tittar man på listan över länder som erkänt folkmordet ser man tydligt sambandet mellan Armeniens uppnådda självständighet (1991) och tillkomsten av ett internationellt officiellt språkrör för frågan och internationella erkännanden (se punkt 5.1).
2. Turkiet har under lång tid skyddats i frågan av Västvärlden (sedan turkiska republikens skapande 1923) och senare av NATO-länderna som därmed försvarade en av sina allierade mot anklagelser från den dåvarande sovjetrepubliken Armenien. Turkiet har på detta sätt missbrukat sin geopolitiska ställning som första försvarslinjen mot Sovjetunionen och hotat med att frysa främst USA:s militära baser om folkmordet skulle erkännas. Samma hot framställdes under Irakkriget och så sent som i oktober 2007 då det amerikanska utrikesutskottet officiellt erkände folkmordet på armenierna.

Med kalla krigets slut har Turkiet position som försvarspostering mot Sovjet förlorat stor del av sin betydelse, men under de sista åren har landet istället aktualiserats som en av de viktigare baserna för "kriget mot terrorn". När väl terrorismen har besegrats så återstår att se vilket triumfkort Turkiet kommer att ha kvar att spela i sin förnekelsekampanj.

5.20 Borde inte varje land först se efter sina intressen, om nu ett erkännande av folkmordet innebär diplomatiska problem och handelssanktioner från Turkiet?

Ett vapen i Turkiets kamp mot erkännande av folkmordet har varit att hota med frysta diplomatiska och handelsrelationer. Detta gjorde man gentemot t.ex. Frankrike när landet 2001 officiellt erkände Armeniska folkmordet. Sanningen är att detta är ett sista till synes desperat försök när alla andra åtgärder misslyckats och när länder som vill bekräfta historiska fakta inte längre behöver oroa sig för hot. Dessutom har det visat sig att Turkiet inte har råd att uppehålla dessa sanktioner, varken de diplomatiska eller handelsrelaterade. Statistik (se tabellen nedan) visar att den typen av sanktioner är högst tillfälliga och uddlösa och att man snart återgår till det normala:

Land

Datum för erkännande av Folkmordet 1915

Ändring i handeln med Turkiet sedan erkännande

Ryssland

April 14 1995

+351 %

Grekland

25 april 1996

+266 %

Belgien

26 mars 1998

+167 %

Libanon

11 maj 2000

+126 %

Italien

17 november 2000

+109 %

Frankrike

29 januari 2001

+135 %

Schweiz

16 december 2003

+23 %

Uruguay

26 mars 2004

+85 %

Kanada

21 april 2004

+22 %

Slovakien

30 november 2004

+46 %

Nederländerna

21 december 2004

+24 %

Källa: Organization for Economic Cooperation and Development - Trade in goods

5.21 Varför är det förbjudet att tala om det Armeniska folkmordet i Turkiet?

Turkiets regering har ända sedan folkmordet tillämpat en policy om förnekelse och historierevision, främst riktad mot landets egna medborgare. Resultatet är att mellan fyra och fem generationer turkar vuxit upp med en bild av stridigheternas organisatörer och verkställare såsom patriotiska hjältar som besegrat de illasinnade armenierna som försökte förgöra faderslandet. Om vi dessutom påminner oss att hedern och familjens ära spelar en väsentlig roll i ett orientaliskt land som Turkiet (detsamma i Iran, Syrien, Libanon, även Grekland och Armenien och andra länder i regionen) så blir det inte så konstigt att anklagelser riktade mot landets hjältar och deras närmaste förfäder är tabubelagt i Turkiet. Det är just av detta skäl som yttranden om folkmordet ses som "skändning av nationen" och är straffbelagt enligt den ökända paragraf 301 i den turkiska brottsbalken.

Enligt paragraf 301 i den turkiska brottsbalken kan en person som fälls för att ha skändat den turkiska nationen, t.ex. genom att ha påstått att Folkmordet 1915 har ägt rum, dömas till upp till två års fängelse.