Frågor & Svar: Erkännande

70 Varför är en 100 år gammal fråga aktuell fortfarande än idag?
71 Vilka länder, organisationer o. dyl. har erkänt Folkmordet 1915?
72 Varför finns det inte något bredare internationellt erkännande?
73 Är det inte bättre att överlåta historiska händelser till historiker istället för att låta politiker ta beslut om det?
74 Innebär ett svenskt erkännande begränsning av yttrandefriheten och oberoende forskning?
75 Varför göra en så stor affär av ett gammalt folkmord?
76 Vad kan ignorerandet av krav på ett erkännande resultera i?
77 Om man nu erkänner ett 100 år gammalt folkmord, måste man då inte erkänna alla brott sen urminnes tider?
78 Vad kan ett erkännande resultera i egentligen?
79 Vad spelar det för roll att Turkiet hävdar att det inte var ett folkmord? Det är ju en historievetenskaplig fråga, inte politisk.
80 Dagens Turkiet kan väl inte lastas för vad osmanska imperiet gjorde?
81 Vilken sorts skadestånd kan ett erkännande resultera i?
82 Skulle ett svenskt erkännande orsaka osämja bland de berörda folkgrupperna?
83 Kan försoning ske utan erkännande?
84 Varför inte ta frågan till domstol?
85 Är inte det här en fråga mellan Armenien och Turkiet?
86 Varför ska ett tredje land, t.ex. Sverige behöva erkänna folkmordet 1915?
87 Har Sveriges Riksdag erkänt folkmordet på armenierna 1915?
88 Har Sverige som land erkänt folkmordet 1915?
89 Har Sveriges riksdag erkänt att händelserna berörande assyrier/syrianer/kaldéer och pontiska greker varit också ett folkmord?
90 Har Armenien någon strategi på vilket sätt lyfta frågan om folkmordet på den internationella arenan?
91 Är det endast den armeniska diasporan som driver på frågan?
92 Är Turkiet beredd att diskutera folkmordsfrågan med Armenien?
93 Varför finns det i Turkiet en rädsla för att erkänna Folkmordet 1915?
94 Är hoppet hos armenierna att folkmordet erkänns nu av Turkiet större nu än för 20 år sedan?
95 Varför har det varit tyst om folkmordet så länge?
96 Hur kommer det sig att armeniska folkmordet inte uppmärksammas lika mycket som förintelsen?
97 Om ett erkännande av folkmordet innebär diplomatiska problem och handelssanktioner från Turkiet bör inte varje land tänka på sina egna intressen?
98 Är det förbjudet att tala om det Armeniska folkmordet i Turkiet?
99 Vad är straffet om man påtalar om folkmordet i Turkiet?
100 Vad handlade den s.k. "fotbollsdiplomatin" och "2009 protokollen" om?


Tillbaka till toppen


70 Varför är en 100 år gammal fråga aktuell fortfarande än idag?

Först och främst är det självklart avsaknaden av ett officiellt erkännande som skulle ha påbörjat det behövda försoningsarbetet som har uteblivit. Sedan gäller det att folkmord, i likhet med den mer generella brottsrubriceringen, brott mot mänskligheten, har inte någon preskriptionstid inom internationell rätt, vilket innebär att vid ett erkännande så skulle Turkiet bli ersättningsskyldig (se fråga 80). Det är just denna oro för erkännandets konsekvenser som ligger bakom Turkiets ihärdiga förnekelse, trots att det har gått så pass lång tid sedan folkmordet. Det ironiska med folkmordet 1915 är det faktum att frågan, tvärtemot var förnekelsesidan vill ge sken av, verkar snarare ha ökat i magnitud ju längre vi har kommit från händelserna än falla i glömska. Med den utökade forskningen och ansamlingen av nya bevis samt informationstillgängligheten, bland andra via internet, som har resulterat i öppnare debatt i Turkiet har frågan växt allt större både inom Turkiet så väl som den internationella arenan under de senaste tre decennierna.


Tillbaka till toppen


71 Vilka länder, organisation o. dyl. har erkänt Folkmordet 1915?

Följande länder och organisationer har till dags dato officiellt erkänt Folkmordet 1915:

1. Uruguay, 1965
2. Cypern, 1982
3. FN:s Kommitté för mänskliga rättigheter, 1985
4. Europaparlamentet, 1987
5. Ryssland, 1995
6. Grekland, 1996
7. Internationella föreningen för folkmordsforskare, 1997
8. Libanon, 1997
9. Belgien, 1998
10. Frankrike, 1998
11. Italien, 2000
12. Vatikanstaten, 2000
13. International Center for Transitional Justice, 2002
14. Schweiz, 2003
15. Argentina, 2003
16. Kanada, 2004
17. Slovakien, 2004
18. Nederländerna, 2004
19. Polen, 2005
20. Venezuela, 2005
21. Tyskland, 2005
22. Litauen, 2005
23. Chile, 2007 24. Sveriges riksdag, 2010 25. Bolivia, 2014


Tillbaka till toppen


72 Varför finns det inte något bredare internationellt erkännande?

Tyvärr så har historien bevisat att faktaunderlag och politiska beslut inte behöver ha någon närmare relation med varandra. Det är just därför som folkmordet i Rwanda (1994) tilläts ske utan att omvärlden reagerade tillräckligt resolut och i tid (se fråga 4). Det är av samma skäl som världen, år 2008, inte pratade om ett begånget eller historiskt folkmord, utan ett pågående folkmord, nämligen det i Darfur, Sudan (se även fråga 75). Realpolitiken har uppenbarligen haft och har högre prioritet jämfört med mänskliga rättigheter och t.o.m. liv. Så länge Turkiet lyckas hota andra länder med sanktioner och motåtgärder så kan länder som har intressen i Turkiet eller samarbete med landet, överväga att helt enkelt blunda för det faktaunderlag som finns till hands och vägra erkänna sanningen om Folkmordet 1915. Men listan i den föregående frågan visar att omvärlden håller sakta men säkert att ändra ställning i denna fråga och fler och fler erkänner folkmordet (se även fråga 90).


Tillbaka till toppen


73 Är det inte bättre att överlåta historiska händelser till historiker istället för att låta politiker ta beslut om det?

Absolut! Det är väl det som man hela tiden velat förmå politiker att göra. Politiker ska inte leka historiker och därför bör de ta beslut baserade på forskningsresultat. På samma sätt som politiker, utan vidare och djupare kunskap inom biologi, kemi och miljövetenskap, tar beslut gällande miljö- och klimatfrågor så ska de ta beslut om ett erkännande av ett historiskt faktum som baserar sig på vad forskare från olika områden kunnat fastställa. Dessutom är själva erkännandet av ett folkmord (som inte ska sammanblandas med forskningen för fastställandet av detsamma) inte en akademisk fråga utan en juridisk. Den är juridisk därför att den omfattas av internationella så väl som nationella lagar, vilka behövs i arbetet för att förebygga upprepanden av detta brott samt för att bestraffa de skyldiga.


Tillbaka till toppen


74 Innebär ett svenskt erkännande begränsning av yttrandefriheten och oberoende forskning?

Absolut inte! Till skillnad från t.ex. Frankrike och Schweiz, där lagstiftningen förbjudit förnekelse av folkmord (denna avser Förintelsen, men har utvidgats till att gälla folkmord i allmänhet), finns det inte någon liknande lag i Sverige. Ett svenskt erkännande av Folkmordet 1915 innebär därför ingen inskränkning av yttrandefriheten för dem som vill ändå förneka folkmordets historiska verklighet, på samma sätt som vissa extrema grupper är oförhindrade att förneka Förintelsen. Forskningen ska vara fritt från restriktioner och fortsätta, precis som man fortfarande bedriver forskning om Förintelsen, trots allt som vi redan vet om den. Därför ska ett svenskt erkännande av ett historiskt faktum naturligtvis varken begränsa yttrandefriheten eller den oberoende forskningen.


Tillbaka till toppen


75 Varför göra en så stor affär av ett gammalt folkmord?

Det finns mängder med ordspråk och citat om detta ämne, bland andra "den som inte lär sig från historien är dömd att upprepa den" och "den som inte känner till den förgångna vet inte vart han är på väg till imorgon". Att glömma egna begångna misstag är ett utmärkt sätt att upprepa dem. Salih Booker, tidigare verkställande direktör för Africa Action, säger följande om folkmordet i Darfur: "Varför fortsätter folkmord att ske på 2000-talet? Därför att de som utförde sådana under 1900-talet kom undan. Hitler sa 'Vem kommer ihåg armenierna?' Ungefär som om den sudanesiska regeringen skulle ställa sig upp och säga "Vem kommer ihåg armenierna?" (Utdrag ur dokumentären Screamers, 2007). För Hitlers citat se fråga 44.

"Forum för levande historia är en myndighet som har uppdraget att med utgångspunkt i Förintelsen arbeta med frågor som rör tolerans, demokrati och mänskliga rättigheter. Genom att belysa de mörkaste delarna av mänsklighetens historia vill vi påverka framtiden". Så lyder beskrivningen av en myndighet som arbetar på svenska regeringens uppdrag och utbildar om, bland andra, Folkmordet 1915. Historiens läxa är en av hörnstenarna i dagens demokratier där man har lärt sig av sina misstag och genom förebyggande av upprepningar av tidigare fel strävar man mot en bättre framtid. Men en förebyggande av framtida felsteg, i synnerhet om dessa är kända från historien, kan inte tillämpas om man inte öppet erkänner dessa begångna felsteg, ännu mindre om man medvetet väljer att blunda för dem. Historierevisionism är därför ett farligt verktyg för underlättandet av upprepning av historiens mörka sidor. En fortsatt förnekelse av Folkmordet 1915 gör faktiskt det till ett lyckat folkmord, där de skyldiga kom undan med inte endast själva utrotningen av de oönskade elementen i Turkiet, utan även med utraderingen av deras minne. Därför är det faktiskt viktigt att erkänna Folkmordet 1915, även om det har passerat snart 100 år.


Tillbaka till toppen


76 Vad kan ignorerandet av krav på ett erkännande resultera i?

Den mest uppenbara fallgropen är väl att man riskerar upprepa sina misstag om de inte erkänns och tjänar som exempel inför framtida prövningar. Avsaknaden av ett tillbörligt erkännande och tillrättavisande kommer onekligen att resultera i uppbyggnaden av frustration hos offergruppen som anser sig åsidosatt och orättvist behandlad. I armeniska fallet resulterade omvärldens ointresse och oförmåga att bestraffa de skyldiga för folkmordet till bildandet av hemliga organisationer som avsåg skippa rättvisa på egen hand. "Operation Nemesis" (efter den grekiska hämndgudinnan) var en sådan aktion som pågick mellan 1920 och 1922 där överlevare från folkmordet spårade upp ansvariga turkiska ledare som hade flytt och gömt sig utomlands och mördade dem (se fråga 21). Långt senare, under 1970-talet bildades ett par olika terrororganisationer som mördade femtiotal turkiska politiker och diplomater runt om i världen i ett försök att åkalla omvärldens uppmärksamhet till det då glömda folkmordet från första världskriget (Se även fråga 23).


Tillbaka till toppen


77 Om man nu erkänner ett 100 år gammalt folkmord, måste man då inte erkänna alla brott sen urminnes tider?

Det är faktiskt inte sant. Dagens gällande moderna internationella lagar och i synnerhet utökningen av krigslagar för att även skydda civilbefolkningen grundar sig i Haag-konventionen som tillkom 1899 och reviderades 1907. Det var den så-kallade Martens-klausulen i 1907 års Haag-konvention IV som slog fast att "invånare och icke-kombattanter [t.ex. krigsfångar] kvarstår under beskyddandet och principen om nationers lagar, så som de härleds av tillämpningar etablerade bland civiliserade folk, av lagar om humanitet och det som dikteras av allmänhetens samvete."41 Det var just med denna lag i åtanke som de allierade staterna ställde ultimatumet den 24 maj 1915:

Med avseende på detta nya brott mot mänskligheten och civilisationen, kungör de allierade regeringarna öppet till Höga Porten att de kommer att hålla samtliga medlemmar i den turkiska regeringen, så väl de som har deltagit i dessa massakrer, personligen ansvariga (se fråga 16).

Det innebär att erkännandet av brotten begångna 1915 inte medför automatiskt att man kan gå hur långt tillbaka som helst och kräva tillämpningen av lagar som inte existerade före 1907.


Tillbaka till toppen


78 Vad kan ett erkännande resultera i egentligen?

Först och främst innebär ett erkännande en moralisk upprättelse och första steget till skipande av rättvisa. Man bekräftar den oerhörda orättvisa som har åsamkats dem som utsatts för folkmordet och öppnar för ett försoningsarbete, som är grunden för att kunna gå vidare. Ett andra steg skulle vara att kompensera offrens efterkommande för förlorade egendomar, kapital, hus och land, precis som Tyskland gjorde och fortsätter att göra visavi staten Israel och judarna. Detta trots att dagens Tyskland inte är skyldig till Förintelsen. Ett skadestånd, avseende kapital, egendom och land, som tillhör över 1,5 miljoner människor (och som bör uppräknas med avseende på värdestegringar under de senaste 90 åren) kan därför komma att handla om mångmiljardbelopp. Enbart detta är tillräckligt skäl för Turkiets motvilja att ens kännas vid frågans existens. Man måste också komma ihåg att folkmordet påverkat hela folkgrupper. Armenierna i landsflykt är idag fler än armenierna i republiken Armenien. Detsamma gäller assyrier/syrianer/kaldéer och greker, vilka tvingades bort från områden som de hade kallat för sina hem i över tre tusen år. Vad det gäller Armenien handlar det inte bara om Diasporans situation och själva folkmordet. Här finns också rötterna till bland andra konflikten om Nagorno-Karabach, vilken kan spåras till just folkmordet och Turkiets politik under denna period.


Tillbaka till toppen


79 Vad spelar det för roll att Turkiet hävdar att det inte var ett folkmord? Det är ju en historievetenskaplig fråga, inte politisk.

Inte riktigt. Vi lever i en globaliserad värld där man inte kan säga att ett eller några enstaka länder har rätt till egna felsteg. Om nu Turkiet önskar medlemskap i EU så kan landet inte förneka sina historiska försyndelser. Att förneka ett folkmord kan ha ödesdigra effekter, bland annat att minoriteters rättigheter inte kommer att kunna garanteras i ett land som vägrar vidgå övergrep mot sina minoriteter. Därmed skulle dörren öppnas för framtida upprepningar. Inte heller skulle man kunna låta delar av EU förbli defekta, vilket ett fortsatt förnekelse av Turkiet i egenskap av EU-medlem skulle innebära. För frågan om historia respektive politik se fråga 70.


Tillbaka till toppen


80 Dagens Turkiet kan väl inte lastas för vad osmanska imperiet gjorde?

Detta påstående är delvis falskt. Dagens Turkiet var visserligen inte samma land som genomförde folkmordet på armenierna 1915, men den efterträdande republiken 1923 grundades så gott som uteslutande av samma personer som utförde folkmordet. För en rättslig aspekt av frågan se fråga 68. Vidare gäller det att, även om dagens Turkiet inte var delaktig i det dåtida folkmordet, så är det dagens Turkiet som aktivt förnekar folkmordets existens och försöker rentvå dem som var skyldiga till folkmordet. Och till sist så är det faktiskt dagens Turkiet som ärvde all egendom, kapital och land tillhörande folkmordets offer, och det är dagens Turkiet som blir ersättningsskyldigt gentemot de efterlevande till folkmordets offer. En uppenbar parallell är dagens Tyskland som inte kan sägas vara skyldigt till nazisternas handlingar. Trots det har dagens Tyskland, om än enbart av moraliska skäl, bett judarna om förlåtelse samt kompenserat överlevarna och deras efterlevare. De ansvariga personerna finns ju inte längre för att ställas inför rätta, men staten Turkiet kan mycket väl komma att krävas på skadestånd vid ett erkännande eller fällande dom i någon internationell domstol. En sådan process på antagandet att dagens Turkiet kan hållas ansvarig för föregångares begångna brott. Faktum är att det finns inbyggda skydds-mekanismer inom internationella rättsväsendet för att hindra att stater och regeringar begår brott för att sedan komma undan ansvaret genom konstruerade statsskickändringar, t.ex. genom en revolution eller konstitution (från imperium till republik). En stats internationella felhandlingar (engelska Internationally Wrongful Acts) gäller uppföranden eller försummelse som 1) kan tillskrivas staten i fråga under internationell lag; och 2) utgör brott mot statens internationella åtaganden.42 Vidare fastställs det att, utöver skyldigheten att respektera den lag som brutits mot (Artikel 29), är efterträdande stat även "skyldig att upphöra det felaktiga uppförandet, eller, vid vissa omständigheter, erbjuda lämpliga försäkringar och garantier för icke-repetitionen (artikel 30)."43 Detta betyder att det finns en särskiljande mellan brott begångna av föregångare och fortsättningen av samma brott efter tiden för succession. Därmed pläderar doktrinen att "om en stat fortsätter med den ursprungliga internationella felhandlingen som begåtts av föregångarstaten, bör den nya staten hållas ansvarig för inte enbart för dess egna begångna handlingar efter successionsdatum,44 men även för skador som har åsamkats av föregångarstaten innan successionsdatum". Detta innebär att dagens Turkiet, genom att man inte stoppade massakrerna, deportationerna och konfiskeringen av målgruppens egendom, utan även fortsatte samma handlingar långt in i 1930 så kan dagens Turkiet hållas ansvarigt för, inte enbart för de brott som begåtts efter 1923, utan även för samma brott som begicks under tiden 1915 fram till republikens grundande.45


Tillbaka till toppen


81 Vilken sorts skadestånd kan ett erkännande resultera i?

Redan vid fredskonferensen 1919 i Paris presenterade den armeniska delegationen skadeståndskrav på "$3,7 miljarder av vilket $2,18 miljarder var för olika typer av egendom. Majoriteten av kraven var för turkiska Armenien." Denna summa motsvarar cirka $54 miljarder i 2015 års värde.46 Detta belopp är som sagt endast för de armeniska förlusterna och till det bör man lägga till krav från de andra drabbade minoriteterna. Dessutom befarar Turkiet att skadeståndskravet inte stannar vid finansiella krav, utan att Armenien även ska göra territoriella anspråk enligt det förslag som fanns i Sèvres-avtalet. Det är summan av dessa krav som kan sägas ligga bakom Turkiets ihärdiga förnekande av folkmordet.


Tillbaka till toppen


82 Skulle ett svenskt erkännande orsaka osämja bland de berörda folkgrupperna?

Ett av argumenten som används mot ett officiellt erkännande, vilket även framfördes i Sverige inför riksdagens erkännande 2010, var att ett sådant erkännande skulle stigmatisera landets turkiska minoritet genom att utmåla dem som "mördare" och orsaka osämja mellan turkar och armenier och de andra offergrupperna. Men varken i Sverige eller i de andra länder som har erkänt folkmordet har något fall av denna natur rapporterats. Man har inte ens observerat någon ökad hotbild eller höjt tonläge dessa grupper sinsemellan.


Tillbaka till toppen


83 Kan försoning ske utan erkännande?

Med facit i hand så kan man väl konstatera att någon försoning utan tillbörligt erkännande är omöjligt. Det är just därför en sekellång fråga är så pass högaktuell idag. Det bör påpekas att erkännandet och accepterandet av den bittra verkligheten är inte endast en förutsättning för försoning mellan förövare och offer utan även för förövarna själva. Den närmaste parallellen kan man dra med efterkrigstidens Västtyskland där det främsta målet för försoningsarbetet efter andra världskriget handlade egentligen inte om en "ny attityd i tysk-judiska relationerna, utan normalisering av Västtysklands försoning med sin egen förgångna".47 Luxemburg-överenskommelsen om skadestånd och ersättning var ett signifikant steg i denna process.48 Konrad Adenauer, Västtysklands första förbundskansler "ville inte enbart erkänna ansvar för tyskarnas begångna brott, utan han ville även återbetala en personlig äreskuld".49 Genom denna handling ville den västtyska regeringen återställa sitt internationella anseende.50 Detta kan knappast sägas om Turkiet som förutom att strunta i ett erkännande och ersättning av offren har faktiskt fortsatt med att anklaga armenier och de andra kristna minoriteterna för exakt samma anklagelser om förräderi och lögnaktighet som användes som grund till folkmordet under första världskriget.


Tillbaka till toppen


84 Varför inte ta frågan till domstol?

Även om man kan tycka att bevisunderlaget är mer än tydligt på folkmordets verklighet så bör man inte bortse från realpolitikens makt i ekvationen. Precis som Krystyna Marek, professor i internationell rätt, påpekar så är det snarare oftast rådande politiska överväganden och maktbalanser än generella internationella lagar som dikterar utgången av liknande domslut.51 Ett sådant uppenbart fall var domslutet hos Europeiska domstolen för mänskliga rättigheter (ECHR) som i december 2013 fastslog att den turkiske medborgaren Dogu Perincek hade rätt att förneka armeniska folkmordet. Perincek hade av tidigare bötfällts av schweizisk domstol för folkmordsförnekelse enligt landets rådande lagar. ECHR-domslutet möttes av massiv kritik från flera ledande forskare och institutioner vilka kritiserade ECHR för grova kunskapsbrister angående forskningsläget och deras slutsatser i frågan.52 Men än oroande var domstolens argumentation bakom beslutet där man, istället för att förlita sig på sakfrågor och forskningsrön, hade hänvisat till det faktum att "endast ett tjugotal av världens 190 länder har erkänt folkmordet".53 Det ironiska i detta uttalande var att flera av de länder som inte har erkänt folkmordet efterfrågar ett domslutsutslag som skulle vara riktgivande. I och med detta påvisade ECHR-domslutet att deras rättsliga beslut vara snarare byggt på konsekvenserna av Turkiets förnekelsekampanj där man med hot om ekonomiska och politiska sanktioner hindrar andra stater att erkänna ett historiskt faktum. Därmed vore det lönlöst, om inte farligt, för Armenien och armenier att ta frågan till en domstol medan det politiska klimatet är så pass påverkad av Turkiets förnekelsepolitik.


Tillbaka till toppen


85 Är inte det här en fråga mellan Armenien och Turkiet?

Detta påstående är fel av två grundläggande skäl: 1) fråga om brott mot mänskliga rättigheter och folkmord är inte en viss nations ensamrätt utan, precis som namnet antyder, angår hela mänskligheten. Det vore ytterst farligt och ansvarslöst att undkomma skyldighet att agera och fördöma liknande brott genom att säga att "det är inte vårt problem". 2) Tyvärr är det så att realpolitiken och maktbalansen gör det omöjligt att man ska förvänta att Armenien och Turkiet kan lösa frågan sinsemellan. I en perfekt värld där internationella lagar åtföljdes till punkt och pricka skulle man kanske kunna förlita sig på att Turkiet, precis som efterkrigets Tyskland, skulle fördöma sina föregångares brott och åta sig ansvaret att ställa saker till rätta. Men, till skillnad från Tyskland där landets ledare visade välvillighet och valde att återställa landets internationella anseende genom moralisk förpliktelse gentemot nazisterna offer, har Turkiet gjort precis det omvända. Den nya republiken har inte bara låtit bli att stoppa osmanska regeringens brott och döma de skyldiga utan man fortsatte samma brottshandlingar och har sedan dess förnekat att någon som helst felhandling har begåtts. Med detta i åtanke så vore det inte bara naivt, utan helt fel att upplåta frågan till Turkiet och Armenien där det senare har knappast jämlik, ekonomisk eller politisk, Turkiet. Därför krävs det en samlad internationell påtryckning på Turkiet för att man ska överge sin förnekelsepolitik.


Tillbaka till toppen


86 Varför ska ett tredje land, t.ex. Sverige behöva erkänna folkmordet 1915?

Sverige borde främst bekräfta de historievetenskapliga forskningsresultat som har framtagits av politiskt oberoende forskare. Att man drar sig för att erkänna dessa, har bland annat berättigats med att det skulle skada reformarbetet i Turkiet och ge närig åt extrema krafter. Frågan man då bör ställa sig är hur ett sådant indirekt stöd av lögner och förnekelse av sanningen kan befrämja reformarbetet i Turkiet? Vilken sorts demokrati är det egentligen Sverige och EU vill befrämja i Turkiet? Om Sverige nu utger sig vara mån om Turkiets utveckling och att Turkiet ska bli en bättre demokrati och ett öppet samhälle och nå upp till de standarder som krävs av ett EU-land, så borde man inte dra sig för sanningen. Turkiet kan inte bli ett bättre samhälle om man fortsätter att förneka ett folkmord, samtidigt som Sverige bidrar till denna förnekelse genom sin egen vägran att öppet erkänna Folkmordet 1915. Sverige gör därför Turkiet en björntjänst. Dessutom skickar Sverige farliga signaler till både Turkiet och omvärlden. En svensk förnekelse av folkmordet faktiskt att man kan blunda för vissa brott (som i detta fall råkar vara folkmord) om förövaren lyckas hålla sig undan rättvisan en längre tid. Detta är varken förenligt med Sveriges värderingar eller dess internationella anseende vad det gäller just mänskliga rättigheter.


Tillbaka till toppen


87 Har Sveriges Riksdag erkänt folkmordet på armenierna 1915?

Ja. Den 11 mars 2010 röstade riksdagen med siffrorna 130 mot och 131 för ett erkännande av Folkmordet 1915 på bl.a. armenier, assyrier/syrianer/kaldéer och pontiska greker. I Utrikesutskottets betänkande 2009/10:UU9 hade utskottet, i enlighet med regeringens linje, yrkat på avslag men riksdagens ledamöter gick emot regeringens förslag. Vid voteringen i riksdagen röstade oppositionen (socialdemokrater, vänstern och miljöpartiet) samt två folkpartister, en kristdemokrat och en politisk oberoende ledamot för ett erkännande.

Tillbaka till toppen


88 Har Sverige som land erkänt folkmordet 1915?

Så länge den svenska regeringen inte följer riksdagens beslut och inte inkluderar erkännandet i sin officiella utrikespolitik så kan man inte påstå att Sverige som land har erkänt folkmordet. Även om riksdagen har röstat för ett erkännande så är det enligt grundlagen den svenska regeringen som har det yttersta ansvaret för rikets utrikes- och säkerhetsfrågor. Då utrikesminister Carl Bildt och statsminister Fredrik Reinfeldt valde att inte följa riksdagens beslut och inte reflektera erkännandet i Sveriges utrikespolitik så kan man inte påstå att Sverige har officiellt erkänt folkmordet. Däremot kvarligger riksdagens beslut tills en regering lyfter in erkännandet i sin utrikespolitik varpå man kan säga att Sverige som land har officiellt erkänt folkmordet..

Tillbaka till toppen


89 Har Sveriges riksdag erkänt att händelserna berörande assyrier/syrianer/kaldéer och pontiska greker varit också ett folkmord?

Ja, det har man. Motion 2008/09:U332, som förlitade sig på forskarnas uttalande (se fråga 31), krävde ett erkännande för folkmordet på armenier, assyrier/ syrianer/kaldéer och pontiska greker (se fråga 87).


Tillbaka till toppen


90 Har Armenien någon strategi på vilket sätt lyfta frågan om folkmordet på den internationella arenan?

Armenien har via sin FN-ambassadör samt regeringsföreträdare aktualiserat frågan om folkmordet på armenierna. Även inom EU och Europaparlamentet arbetar man för ett internationellt erkännande. Dock bör det påpekas att, medan förnekelsen av folkmordet bedrivs aktivt av den turkiska staten, är armeniska staten inte den största aktören vad det gäller internationellt erkännande och utökad forskning. Forskningen bedrivs främst av forsknings- och utbildningsinstitutioner vid universitet och högskolor runt om i världen.


Tillbaka till toppen


91 Är det endast den armeniska diasporan som driver på frågan?

Denna strategi om "söndra och härska" hör till den turkiska statens senaste tillvägagångssätt. Även om diasporan, som till stor del består av folkmordets överlevare och deras barn och barnbarn, faktiskt utgör en bas för pådrivandet av erkännanden i de länder där de bor, är folkmordsfrågan lika aktuellt i Armenien. Folkmordsmuseet (The Armenian Genocide Museum-Institute of National Academy of Sciences), beläget bredvid folkmordsmonumentet i huvudstaden Jerevan, rymmer en av de största samlingar av foton och annat dokumentationsmaterial från Folkmordet 1915. Den elfte punkten i Armeniens självständighetsdeklaration från 1991 lyder enligt följande: "Republiken Armenien stödjer strävan för att uppnå internationellt erkännande av 1915 års folkmord i det osmanska Turkiet och Västarmenien".


Tillbaka till toppen


92 Är Turkiet beredd att diskutera folkmordsfrågan med Armenien?

Tydligen inte. Turkiet har sedan mitten av 1990-talet stängt gränsen mot Armenien och utövar embargo mot landet. Armenien har hela tiden uttalat sin vilja att normalisera relationerna med Turkiet, utan att ställa några absoluta villkor. Turkiet, å andra hand, har hela tiden ställt två villkor innan man kan tänka sig att normalisera relationerna. För det första måste Armenien upphöra med sin strävan att få ett internationellt erkännande av det som armeniska folket omtalar som folkmord. För det andra måste Armenien godkänna dagens gräns mellan de två länderna. Man bör nämna att dagens gräns mellan Armenien och Turkiet existerar enligt en överenskommelse från 1921 mellan den dåtida sovjetiska regeringen i Moskva och den vid denna tidpunkt icke-erkända kemalistiska regeringen i Ankara. Armenien har ständigt framhållit sin önskan att normalisera relationerna mellan länderna och samtidigt på ett diplomatiskt sätt lösa de frågor som existerar. Men hittills har Turkiet bestämt vägrat att öppna gränsen, lyfta embargot och normalisera relationerna med Armenien om inte de två ställda villkoren först uppfylls (Se fråga 100).


Tillbaka till toppen


93 Varför finns det i Turkiet en rädsla för att erkänna Folkmordet 1915?

Turkiet borde inte känna rädsla inför att erkänna sanningen, nämligen om man verkligen är mån om utvecklingen i landet och att få bygga ett bättre samhälle. Men vissa omständigheter gör att man tvekar inför de minde behagliga konsekvenserna på kort sikt (se fråga 97).


Tillbaka till toppen


94 Är hoppet hos armenierna att folkmordet erkänns nu av Turkiet större nu än för 20 år sedan?

Ja, det skulle man kunna påstå. Idag har forskningsresultaten även nått in i ett tidigare slutet Turkiet. Många har börjat ifrågasätta den statliga versionen som fyra-fem generationer turkar har fått lära sig och som man nu kunnat konstatera inte stämmer överens med hur resten av världen tycks se på saken. De senaste åren har man till och med kunnat hålla minnesceremonier, om än relativ begränsade i omfattning, på folkmordets årsdag 24 april. Dessutom har det internationella samfundet fått veta mer om vad som hände och nya forskningsresultat, främst under de senaste tre decennierna, har gång på gång bekräftat folkmordets historiska realitet.


Tillbaka till toppen


95 Varför har det varit tyst om folkmordet så länge?

Det vore fel att säga att det har varit tyst om folkmordet ända tills nu. De drabbade har aldrig upphört att tala om händelserna. Men, det är korrekt att säga att man de senaste tre decennierna givit Folkmordet 1915 uppmärksamhet på ett mycket tydligare och även mera högljutt sätt än tidigare. Skälen finner vi uteslutande i den politiska världen:

1. Fram till 1991, och Armeniens återvunna självständighet från Sovjetunionen hade den armeniska frågan inte någon internationell talesman och kunde därför inte drivas aktivt inom t.ex. Europaparlamentet eller FN. Det dröjde fram till 1998 innan Armeniens dåvarande president, Robert Kotcharian, för första gången i historien aktualiserade frågan om Armeniska folkmordet från FN:s talarstol. Tittar man på listan över länder som erkänt folkmordet ser man tydligt sambandet mellan Armeniens uppnådda självständighet (1991) och tillkomsten av ett internationellt officiellt språkrör för frågan och internationella erkännanden (se punkt 71).
2. Turkiet har under lång tid skyddats i frågan av Västvärlden (sedan turkiska republikens skapande 1923) och senare av NATO-länderna som därmed försvarade en av sina allierade mot anklagelser från den dåvarande sovjetrepubliken Armenien. Turkiet har på detta sätt missbrukat sin geopolitiska ställning som första försvarslinjen mot Sovjetunionen och hotat med att frysa främst USA:s militära baser om folkmordet skulle erkännas. Samma hot framställdes under Irakkriget och så sent som i oktober 2007 då det amerikanska utrikesutskottet officiellt erkände folkmordet på armenierna.

Med kalla krigets slut har Turkiet position som försvarspostering mot Sovjet förlorat stor del av sin betydelse, men under de sista åren har landet istället aktualiserats som en av de viktigare baserna för "kriget mot terrorn". När väl terrorismen har besegrats så återstår att se vilket triumfkort Turkiet kommer att ha kvar att spela i sin förnekelsekampanj.


Tillbaka till toppen


96 Hur kommer det sig att armeniska folkmordet inte uppmärksammas lika mycket som förintelsen?

Armeniska folkmordet har länge även kallats för "det glömda folkmordet". Detta epitet kan först och främst tillskrivas den turkiska statens förnekelsepolitik som på ett framgångsrikt sätt har lyckats kväva frågan i decennier efter första världskrigets slut. Denna förnekelse är i sig ganska unik för det armeniska fallet där en modern stat har aktiv och ihärdigt motarbetat all sorts erkännande och vidare spridning av information om folkmordet. Denna förnekelse kan man knappast tala om i förintelsens fall där man öppet fördömde och forskade i frågan. Forskningen om armeniska folkmordet började på allvar först under 1980-talet och har sedan dess kommit att, näst efter förintelsen, bli det mest forskade fallet av folkmord. Men trots detta är Turkiets statliga förnekelsekampanj, med sedvanlig hot om ekonomiska och diplomatiska sanktioner mot de stater som vill erkänna folkmordet, ett konkret hinder för en vidare spridning och diskussion av frågan.


Tillbaka till toppen


97 Om ett erkännande av folkmordet innebär diplomatiska problem och handelssanktioner från Turkiet bör inte varje land tänka på sina egna intressen?

Ett vapen i Turkiets kamp mot erkännande av folkmordet har varit att hota med frysta diplomatiska och handelsrelationer. Detta gjorde man gentemot t.ex. Frankrike när landet 2001 officiellt erkände Armeniska folkmordet. Sanningen är att detta är ett sista till synes desperat försök när alla andra åtgärder misslyckats och när länder som vill bekräfta historiska fakta inte längre behöver oroa sig för hot. Dessutom har det visat sig att Turkiet inte har råd att uppehålla dessa sanktioner, varken de diplomatiska eller handelsrelaterade. Statistik (se tabellen nedan) visar att den typen av sanktioner är högst tillfälliga och uddlösa och att man snart återgår till det normala:

LandDatum för erkännande av Folkmordet 1915 Ändring i handeln med Turkiet sedan erkännande
RysslandApril 14 1995 +351 %
Grekland 25 april 1996 +266 %
Belgien 26 mars 1998 +167 %
Libanon 11 maj 2000 +126 %
Italien 17 november 2000 +109 %
Frankrike 29 januari 2001 +135 %
Schweiz 16 december 2003 +23 %
Uruguay 26 mars 2004 +85 %
Kanada 21 april 2004 +22 %
Slovakien 30 november 2004 +46 %
Nederländerna 21 december 2004 +24 %
Källa: Organization for Economic Cooperation and Development - Trade in goods


Tillbaka till toppen


98 Är det förbjudet att tala om det Armeniska folkmordet i Turkiet?

Turkiets regering har ända sedan folkmordet tillämpat en policy om förnekelse och historierevision som inte enbart hindrat ett internationellt erkännande men även vilselett den egna befolkningen. Resultatet är att mellan fyra och fem generationer turkar vuxit upp med en bild av stridigheternas organisatörer och verkställare såsom patriotiska hjältar som besegrat de illasinnade armenierna som försökte förgöra faderlandet. Om vi dessutom påminner oss att hedern och familjens ära spelar en väsentlig roll i ett orientaliskt land som Turkiet (detsamma i Iran, Syrien, Libanon, även Grekland och Armenien och andra länder i regionen) så blir det inte så konstigt att anklagelser riktade mot landets hjältar och deras närmaste förfäder är tabubelagt i Turkiet. Det är just av detta skäl som yttranden om folkmordet ses som "skändning av nationen" och man brukar använda den ökända paragraf 301 i den turkiska brottsbalken för att tysta frågan. Dock har forskarvärldens bättre bild av händelserna samt tillgången till litteratur och internet resulterat i att Turkiets befolkningen har alltmer ifrågasatt den statliga versionen som strider mot den internationellt accepterade versionen. Samhällets ökade kunskaper och ifrågasättandet av den statliga förnekelsen innebär att frågan inte längre är tabubelagd utan folk vågar och kan diskutera frågan ganska öppet, om än med vissa restriktioner och risken att utsättas för trakasserier och påtryckningar från både staten och konservativa grupper.


Tillbaka till toppen


99 Vad är straffet om man pratat om folkmordet i Turkiet?

Enligt paragraf 301 i den turkiska brottsbalken kan en person som fälls för att ha skändat den turkiska nationen, t.ex. genom att ha påstått att Folkmordet 1915 har ägt rum, dömas till upp till två års fängelse.


Tillbaka till toppen


100 Vad handlade den s.k. "fotbollsdiplomatin" och "2009 protokollen" om?

2009 möttes Armeniens och Turkiets fotbollslandslag under VM-kvalet. Samtidigt försökte de två länderna att normalisera sina relationer under medling av Schweiz. I ett historiskt besök accepterade Turkiets president Abdullah Gül sin armeniske motparts inbjudan till Armeniens huvudstad Jerevan för att titta på matchen mellan Armenien och Turkiet. Senare åkte Armeniens president Serzh Sargsyan till Turkiet för att närvara vid returmötet. Detta ledde så småningom till undertecknandet av de omtalade protokollen som var menade som ett viktigt steg för normalisering av relationerna länderna emellan. Protokollen orsakade stora protester bland så väl den armeniska diaspora som bland forskarsamfundet som menade att Armenien hade gått med på en möjlig historierevision. Detta baserades på en klausul i protokollen som fastslog att man skulle tillsätta en kommission som skulle "bland andra utföra en oberoende undersökning av de historiska registren och arkiven för att definiera existerande problem". Detta tolkades av många som en direkt hänvisning till frågan om folkmordet.
Det dröjde dock inte länge innan protokollen lades på is då Turkiet, efter påtryckningar från Azerbajdzjan, deklarerade att man kräver en armenisk reträtt från den armenisk-befolkade enklaven Nagorno-Karabach som förutsättning för en normalisering av relationerna med Armenien. Samtidigt slog Armeniens konstitutionsdomstol i början av 2010 fast att protokollen inte strider mot Armeniens grundlag eller dess självständighetsförklaring och i synnerhet med punkt 11 som kräver att "Armenien stödjer strävan för att uppnå internationellt erkännande av 1915 års folkmord i det ottomanska Turkiet och Västarmenien." Ankara tolkade detta som ett brott mot protokollens punkt om skapandet av historiekommissionen som ska undersöka frågan. I februari 2015 beslutade Armeniens president att återkalla protokollen från parlamentet med förklaringen att Turkiet saknade politisk vilja att erkänna sanningen om folkmordet.


Tillbaka till toppen


Noter

41 Laws of War: Laws and Customs of War on Land (Hague IV); October 18, 1907, Yale Law School; avalon.law.yale.edu/20th_century/hague04.asp
42 Patrick Dumberry, State Succession to International Responsibility (Leiden: Nijhoff, an imprint of Brill, 2007), s. 22-23.
43 Ibid., s. 24-25. Se även James Crawford, The International Law Commission's Articles on State Responsibility: Introduction, Text and Commentaries (Leiden: Nijhoff, 2002), s. 196. Se även Krystyna Marek, Identity and Continuity of States in Public International Law (Genève: Libr. Droz, 1968), s. 33.
44 Denna ståndpunkt har yttrats av ILC:s speciella rapporter James Crawford. Se Dumberry, s. 218-219.
45 För en utförlig diskussion se Vahagn Avedian, State Identity, Continuity, and Responsibility: The Ottoman Empire, the Republic of Turkey and the ArmenianGenocide, i European Journal of International Law, Vol. 23, No. 3 (Oxford University Press, 2012); 2012; ejil.org/pdfs/23/3/2306.pdf
46 Levon Marashlian, Finishing the Genocide: Cleansing Turkey of Armenian Survivors, 1920-1923, i Richard G. Hovannisian, Remembrance and Denial: The Case of the Armenian Genocide, Detroit, 1999, s. 117.
47 Frank Stern, The Historic Triangle: Occupiers, Germans and Jews in Postwar Germany, i Robert G. Moeller (red.), West Germany under Construction: Politics, Society, and Culture in the Adenauer Era, Michigan, 1997, s. 206.
48 Stern, s. 228. Se även Mary Fullbrook, A Concise History of Germany, New York, 1990, s. 154.
49 Dennis L. Bark and David R. Gress, A History of West Germany: From Shadow to Substance 1945-1963, Vol. 1, Oxford, 1989, s. 314.
50 Ibid, s. 311.
51 Krystyna Marek, Identity and Continuity of States in Public International Law (Genève: Libr. Droz, 1968), s. 190.
52 Se bland andra Institute for Genocide and Human Rights Studies, Switzerland was not a bystander of the Armenian Genocide then, and should not be a bystander to its denial now, February 16 2014; zoryaninstitute.org/Announcements/ECHR_Statement_English_Edition.pdf
53 European Court of Human Rights, Criminal conviction for denial that the atrocities perpetrated against the Armenian people in 1915 and years after constituted genocide was unjustified, Press Release issued by the Registrar of the Court, ECHR 370 (2013), 17 december 2013.


Tillbaka till toppen