Folkmordet 1915 - Frågor & Svar: Forskning

Massakrerna i det osmanska Turkiet är idag faktiskt, efter Förintelsen, det mest utforskade fallet av folkmord. Forskningen om Folkmordet 1915 bedrivs i flera länder och inom olika discipliner. För att här bara nämna några av de mest framträdande experterna inom området vilka för övrigt anser att massakrerna ska rubriceras som ett folkmord kan man nämna historikerna Yehuda Bauer, Yair Auron, Henry Huttenbach, Eric Weitz, Kurt Jonassohn, Yves Ternon, Richard Hovannisian och Ronald Suny; statsvetarna Robert Melson, Roger Smith och Colin Tatz; sociologerna Helen Fein, Vahakn N. Dadrian, Eric Markusen och Israel Charny (även psykolog); juristerna Raphael Lemkin (fadern till dagens folkmordskonvention, se punkt 4.1), William Schabas, Alfred de Zayas, Roger W. Smith och Gregory Stanton. Dessutom ska nämnas de turkiska forskarna Taner Akçam (historiker), Fatma Müge Göçek (sociolog), Baskin Oran (statsvetare) och svenskarna Klas-Göran Karlsson (historiker), David Gaunt (historiker) samt Ove Bring (jurist och folkrättsexpert).

Ja, det finns det. Men deras begränsade antal ska jämföras med förhållandet mellan forskare som erkänner Förintelsen respektive de som förnekar den. I stort kan man indela dem som avvisar massakrerna som folkmord i tre grupper:

1. Turkiska historiker verksamma i Turkiet, anslutna till den turkiska staten, som kategoriskt förnekar att ens någon massaker ägt rum. Bland dem kan man nämna Yusuf Halaçoglu, f.d. ordförande i Turkiska historieförening.

2. Forskare anslutna till "Institute for Turkish Studies" i Washington DC, USA, helt finansierad av den turkiska staten via dess ambassad i USA. Kända namn bland dessa forskare och som ofta används som referenser i förnekandet av Folkmordet 1915 är Heath Lowry och Justin McCarthy. Andra namn är Stanford Shaw, lärare till både Lowry och McCarthy, samt Andrew Mango.

3. Forskare som hävdar om Förintelsens unikhet, så kallade "singularister", vilka hävdar att det finns ett enda fall av folkmord, nämligen Förintelsen. Dessa forskare är i sig inte förnekare av massakrerna, men anser att Folkmordet 1915, så väl som andra folkmord under 1900-talet, kan inte mäta sig med Förintelsens magnitud och är därför inte kvalificerade att kallas för folkmord. Kända namn bland dessa forskare är Steven T. Katz, Lucy Dawidowicz och Geunter Lewy.

Internationella Föreningen för Folkmordsforskare (International Association of Genocide Scholars, IAGS), en oberoende världsledande och tvärvetenskaplig auktoritet inom området, har vid flera tillfällen fastslagit en konsensus, nämligen: 13 juni 1997, 13 juni 2005 och 5 oktober 2007. Resolutionstexten från 13 juli 2007 lyder enligt följande:

MEDAN förnekandet av folkmord anses allmänt som sista steget i ett folkmord och såtillvida skrinlägger bestraffningen av folkmordets förövare, breder der bevisligen vägen för framtida folkmord;

MEDAN det osmanska folkmordet mot minoritetsbefolkningen under och efter första världskriget anges allmänt som ett folkmord endast mot armenierna, med litet erkännande av de kvalitativt likvärdiga folkmorden mot andra kristna minoriteter i det osmanska imperiet;

LÅT DET KLARGÖRAS att det är övertygelsen hos den Internationella Föreningen för Folkmordsforskares övertygelse att den osmanska kampanjen mot kristna minoriteter i imperiet mellan 1914 och 1923 utgjorde ett folkmord mot armenier, assyrier och pontiska och anatoliska greker.

LÅT DET VIDARE KLARGÖRAS att Föreningen påkallar Turkiets regering att erkänna folkmordet mot dessa grupper, att utfärda en officiell ursäkt och åtaga snara och meningsfulla steg mot upprättelse.

En sökning i något universitetsbiblioteks söktjänst på "folkmord", "Folkmordet 1915" eller "Armeniska folkmordet" ger flera sidors resultat, bestående av flera hundra nedslag. Appendix I innehåller några utvalda litteraturer som kan rekommenderas både om folkmord i allmänhet och Folkmordet 1915 i synnerhet.

Det följande är några av de större internetsajterna med information om Armeniska fol kmordet:

1. Armenica.org, www.armenica.org, Armeniens historia som är både på svenska och engelska,

2. Armenian National Institue, www.armenian-genocide.org, Informationssajt som är ägnat helt åt Armeniska folkmordet,

3. Armenian Genocide Museum, www.genocide-museum.am, Statsmuseum och forskningsinstitution i Armeniens huvudstad Jerevan,

4. Zoryan Institute, www.zoryaninstitute.org, Forskningsinstitutet som arbetar uteslutande med Armeniska folkmordet.

5. Forum för levande historia, www.levandehistoria.se, svensk myndighet som jobbar på uppdrag av regeringen och upplyser svenska samhället om bl.a. Folkmordet 1915.

6. Center for Holocaust & Genocide Studies, University of Minnesota, www.chgs.umn.edu är centrum för utbildning och forskning om Förintelsen och andra folkmord.

7. Seyfo Center, www.seyfocenter.se, forskningscentrum som arbetar med Folkmordet 1915.

Påståenden om att de turkiska arkiven som innehåller information om Armeniska folkmordet är öppna är långt ifrån sanna. De är öppna, men endast för turkiska forskare och forskare som är välsinnade gentemot den turkiska statens intressen. En av de få som har haft tillgång till arkiven är den armeniske forskaren Ara Sarafian, räknad som en expert i området. Han har dock erbjudits begränsad åtkomst till de ottomanska arkiven och påpekar att siffror som används för att bekräfta att ett stort antal armeniska deporterade överlevde kan ifrågasättas. Hans undersökning visade att denna statistik faktiskt inte handlar om armeniska flyktingar, utan, överraskande nog, om muslimska flyktingar som flydde undan den ryska fronten under 1915-16. I en artikel beskrev han sin tid i arkiven enligt följande: De turkiska arkivauktoriteterna förbehåller sig rätten att avvisa varje önskan från vissa forskare att läsa dokument, men att ge andra tillgång till samtliga arkivalier. Alla dokumentens innehåll läses innan de överlämnas till forskare och material kan av arkivauktoriteterna avvisas för utlämning. Förfrågningar kan nekas på grund av att 1) dokumentet i fråga är utanför forskarens deklarerade forskningsområde; 2) dokumenten kan inte hittas; 3) materialet som man har begärt är för skört eller 4) materialet är under specialbehandling (vad det nu innebär). Inte långt efter att han hade lämnat Turkiet meddelades han att han var persona non grata i arkiven och fortsättningsvis även vägrades inresevisum till Turkiet. Detsamma gällde hans tyska kollega Hilmar Kaiser.^[1]
Dessutom pekar forskningsresultatet på att ungturkarna, medvetna om följderna av ett eventuellt nederlag i kriget, planerade och dirigerade folkmordet med hjälp av kurirer och via muntliga order, för att lämna minsta möjliga spår efter sig. Detta faktum har framkommit i flera undersökningar, men även i rapporter som Sveriges militärattaché, Einar af Wirsén, redovisat i sina memoarer.^[2] En annan faktor att betrakta är frågan om hur mycket som idag kan finnas kvar i dessa arkiv. Det är knappast troligt att den turkiska staten, under tiden som förnekelsen pågått och man alltså förnekat tillgång till bevismaterial i ett brott som kan skada Turkiets intressen, inte för egen del genomsökt arkiven och förstört dokument som kunde bevisa folkmordets historiska verklighet.

Den omedelbara fråga man bör ställa inför detta påstående, är vad armeniska arkiv, alltså på andra sidan nationsgränsen, skulle kunna innehålla om ett folkmord som det egna folk utsatts för i grannlandet? Men, om man sätter sig in i dynamiken i förnekelser av folkmord, så framstår detta argument som en av hörnstenarna i en folkmordsförnekelse: genom att anklaga offret vill förnekaren få diskussionen om folkmordet på villovägar och ödsla tid på irrelevanta frågor samt rentvå sig genom att skylla på offret. Dessutom fanns det inte någon armenisk stat förrän 1918, d.v.s. långt efter att folkmordet hade skördat sina offer, än mindre ett fungerande statsarkiv som skulle innehålla relevant information om folkmordet. Och hur skulle de armeniska arkiven kunna innehålla någon som helst information som skulle motsäga folkmordets verklighet? Detta argument är det senaste i den förnekelsestrategi som den turkiska staten har fört och utvecklat för att anpassas till omständigheterna de senaste 90 åren. Sedan detta är sagt bör man påpeka att arkiven i Jerevan är öppna för alla forskare, inklusive turkiska.

Även om man inte har haft tillgång till de turkiska arkiven så har man kunnat ta del av ett överflöd med dokument i de tyska, österrikisk-ungerska, engelska, franska, amerikanska m.fl. som samtliga verifierar folkmordets historiska existens. Om man nu skulle avfärda de franska, engelska och amerikanska uppgifterna såsom krigspropaganda (vilket Turkiet gör som ett led i sin förnekelsestrategi) så borde knappast rapporter från turkarnas egna dåvarande allierade, d.v.s. Tyskland och Österrike-Ungern vara ämnade att smutskasta sin egen allierade. Sociologen och historiken Vahakn N. Dadrian, den kanske mest ansedda experten på området, har därför medvetet baserat huvuddelen av sin forskning på turkiska, tyska och österrikisk-ungerska källor och uteslutit armeniska och allierades källor, vilka lättare kan anklagas för att vara partiska. Men äveni dessa framhävs folkmordets verklighet på ett tydligt sätt. Dessutom har man studerat protokoll från de rättegångar som hölls mellan 1919-1921 mot turkiska militära och politiska ledare som stod åtalade för krigsbrott. Dessa turkiska dokument avslöjar en hel del hur planeringen och genomförandet av folkmordet gick till. Numera vet vi också att neutrala länders arkiv, så som de svenska, likadeles bekräftar folkmordets historiska existens (se punkt 2.10).

Det i det osmanska riket pågående utrotningsprojektet är väldokumenterat i svenska källor. Förutom många nyhetsartiklar som förekom i svenska tidningar, pulicerades broschyrer, memoarer och flygblad av svenska och andra missionärer och fältarbetare, vilka personligen blivit vittne på platser där det försiggick. Några av dessa publikationer finns att läsa i Appendix II. Dessutom har ny forskning vid Uppsala universitet funnit gedigen rapportering om det pågående folkmordet som finns dokumenterat i Utrikesdepartementet (förvarade i Riksarkivet) samt även i Krigsarkivet (se punkt 2.10).

Två svenska forskare som har forskat i området är Klas-Göran Karlsson, professor i historia vid Lunds universitet, samt David Gaunt, professor i historia vid Södertörns högskola. Klas-Göran Karlssons bok (författad tillsammans med Kristian Gerner), Folkmordens historia, Perspektiv på det moderna samhällets skuggsida, behandlar det Armeniska folkmordet som exempel på detta slags förbrytelser under 1900-talet. David Gaunts bok Massacres, Resistance, Protectors: Muslim-Christian Relations in Eastern Anatolia During World War I, publicerad 2006 som presenterar nyupptäckt arkivmaterial som bestyrker folkmordets realitet, har inom forskarvärlden bemötts mycket positiv för att ha kastat nytt ljus över händelserna i osmanska riket. Dessutom har en ny studie av svenska arkiv, genomförd av Vahagn Avedian, Uppsala universitet (magisteruppsats i historia, 2008), visat vilken solid kunskap som fanns i Sverige om vad som egentligen pågick i det osmanska riket under första världskriget, faktiskt ända fram till skapandet av den moderna turkiska republikens tillkomst. Svenska ambassaden och den militära missionen i Konstantinopel var välinformerade om utrotningen av den armeniska nationen, då denna pågick, och rapporterade till Utrikesdepartementet och Generalstaben i Stockholm. Undersökningen har hittills granskat ett åttiotal dokument i Utrikesdepartementets arkiv och krigsarkivet, vilka har direkt samband med den svenska rapporteringen om situationen i Armenien. Uppsatsen finns att läsas (på engelska) på http://www.armenica.org/material/se. För vissa valda källor se punkt 2.11.

Forskningen i svenska arkiv (se punkt 2.10) har funnit en mängd dokument av betydelse. Ett antal utvalda citat ur dessa presenteras nedan:

1. Anckarsvärd, 6 juli 1915: "Herr Minister, Förföljelserna mot armenierna hafva antagit hårresande proportioner och allt tyder på att ungturkarne vilja begagna tillfället, då af olika skäl ingen effektiv påtryckning utifrån behöfver befaras, för att en gång för alla göra slut på den armeniska frågan. Sättet härför är enkelt nog och består i den armeniska nationens utrotande."
2. Anckarsvärd, 22 juli 1915: "Det är icke blott armenierna utan äfven Turkiets undersåtar af grekisk nationalitet som f.n. äro utsatta för svåra förföljelser. Det kunde enligt hr. Tsamados [grekisk chargé d'affaires] icke vara fråga om annat än ett utrotningskrig mot den grekiska nationen i Turkiet."
3. Anckarsvärd, 2 september 1915: "De sex s.k. armeniska vilayeten lära vara totalt rensade från åtminstone armenisk-katolska armenier. Det är uppenbart att turkarna söka begagna tillfället nu under kriget för att utplåna den armeniska nationen, så att när freden kommer ingen armenisk fråga längre existerar."
4. Wirsén, 13 maj 1916: "Hälsotillståndet i Irak är förfärande. Fläcktyfusen kräfver talrika offer. Armenierförföljelserna hafva i hög grad bidragit till sjukdomens spridande, emedan de utdrifna i hundratusental dött af hunger och umbäranden längs vägarna."
5. Anckarsvärd, 5 januari 1917: "Tillståndet kunde dock varit ett helt annat, om nämligen Turkiet följt centralmakternas råd att till dem överlåta äfven den inre organisationen af provianterings- o. d. frågor. Värre än detta är emellertid utrotandet af armenierna, som kanske kunnat förhindras, om tyska rådgifvare i tid fått samma makt öfver den civila förvaltningen som de tyska officerarne faktiskt utöfva öfver här och flotta."
6. Envoyé Ahlgren, 20 augusti 1917: "Dyrtiden stegras alltjämnt. Den har flera orsaker: och slutligen produktionens starka aftagande på grund af minskad arbetskraft, orsakad dels genom mobiliseringen dels ock genom utrotandet af den armeniska rasen".
7. Wirsén, ur "Minnen från Fred och Krig" (1942), kapitlet "Mordet på en nation&": "[deportationerna] hade officiellt till mål att flytta hela den armeniska befolkningen till steppområden i norra Mesopotamien och i Syrien, men i verkligheten avsågo de att utrota armenierna. Förintandet av den armeniska nationen i Mindre Asien måste uppröra alla mänskliga känslor. Det hör utan tvivel till de största brott som under senare århundraden begåtts. Det sätt på vilket det armeniska problemet löstes var hårresande."
8. Hjalmar Branting, 26 mars 1917: "Dokumenten säga klart ifrån, att här ej är tal om övergrepp av underordnande, utan det är frågan om ett organiserat och systematiskt folkmord, värre än vad vi någonsin sett maken till i Europa. Det har gällt att hela stora områdes befolkning, att massakrera dem, driva de överlevande i öknen under förhoppning att de ej skola uthärda utan att deras ben skola vittra i ökensanden. Detta folkmord står bland krigets alla ohyggligheter beträffande offrens antal och den systematiska vildheten i dess utförande utan motstycke. När vi läsa därom har det isat våra hjärtan, verkligen på allvar isat våra hjärtan".

Professor Vahakn N. Dadrian har sammanställt nyckelfraser hämtade från den turkiska förnekelsediskussionen i en bok utgiven 1999 med titeln The Key Elements in the Turkish Denial of the Armenian Genocide: A Case Study of Distortion and Falsification. I denna bemöts punkt för punkt de argument som används i historieförfalskningen och förnekelsen av fakta. &AUML;ven Israel Cahrnys verk Encyclopedia of Genocide, Vol. 1, erbjuder en mängd information och en översikt över forskningen och förnekelsen av folkmordet. Se litteraturlistan under punkt 2.4.

I princip är turkiska forskare inom området delade i två läger: ett som är direkt knutet till den turkiska staten, vars forskare är aktiva i Turkiet och förnekar folkmordet. Det andra lägret utgörs av turkiska forskare som är verksamma utanför Turkiet och där bedriver forskning vid utländska universitet och högskolor. Ett remarkabelt undantag är statsvetaren Baskin Oran, en känd människokämpe, verksam i Turkiet. Han har hävdat det Armeniska folkmordets historiska realitet och efterlyst en öppnare atmosfär i Turkiet, en sådan som skulle tillåta diskussioner och politisk obunden forskning. Till de välkända turkiska namnen hör historikern Taner Akçam, som lever i exil i USA,(dömd 1976 till åtta års fängelse för att ha påtalat kurdernas situation i Turkiet) och sociologen Fatma Müge Göçek (likadeles bosatt och verksam i USA).

Det finns två skäl varför ett liknande krav bör anses överflödigt: 1) Genom att eftersträva en "oberoende" kommission vill man ge sken av att forskningen hittills har varit bipolär, d.v.s. armenier mot turkar, vilket är helt fel (se punkterna 2.1 och 2.3). Bland de hundratals forskare som öppet kallar massakrerna i osmanska imperiet för folkmord, är armeniska forskare en relativ liten minoritet. Resultat som kallar händelserna för ett folkmord är därmed så oberoende det någonsin kan bli (se även punkt 2.2). 2) Varför ska man behöva uppfinna hjulet en gång till? Att ödsla tid ingår i arbetet med att förneka folkmord. Genom att efterlysa "ännu mer forskning" för att vara "helt säkra på vad som hände" samt det eviga letandet efter det "ultimata beviset", vill förnekaren förringa redan existerande forskningsresultat och fakta. Det vore som att tillsätta en kommission bestående av folkmordsforskare och Förintelseförnekare för att på nytt begrunda händelserna under andra världskriget för att se huruvida Förintelsen ägt rum. Idag finns det en gedigen internationell och tvärvetenskaplig forskning (se punkt 2.1) om Armeniska folkmordet, vilket betyder att frågan om dess realitet för länge sedan är besvarad. Samtidigt är det viktigt att vidhålla att forskningen (liksom den om Förintelsen) måste fortsätta, men nu är uppgiften att bättre förstå själva händelsen och dess dynamik, inte att gå tillbaka till ruta ett. Förnekelse sker även genom att förövaren missbrukar omvärldens känsla för fair play och det i och för sig välmotiverade behovet att lyssna även på den andra partens version. Här försöker förövaren att genom noggrant placerade ursäkter och undanflykter snarare dölja än avslöja relevanta fakta. En intressant omständighet är att förnekelse inte kräver några bevis, endast krav om att omvärdera historien. Beviskravet faller därmed på någon annan.^[3]

Detta citat hävdas från den turkiska sidan endast vara ett "armeniskt påhitt". Det har dock verifierats av Dr. K. B. Bardakjian vid Harvard universitetet år 1985. Han fann det i hemliga anteckningar, nedskrivna av den tyske amiralen Wilhelm Canaris under Hitlers tal.^[4] Adolf Hitler gav sitt tal den 22 augusti 1939 i Obersalzberg till sina befälhavare inför det stundande anfallet mot Polen. I hans tal finns följande mening: "Vår styrka ska finnas i vår snabbhet och skoningslöshet. Jag har beordrat våra specialstyrkor inom SS att korsa den polska gränsen och mörda deras män, kvinnor och barn urskillningslöst. Trots allt, vem kommer idag ihåg folkmordet på armenierna?" Citatet publicerades även i tidningen Times den 24 november 1945 som ett utdrag ur rättegången mot Herman Göring.

Gregory H. Stanton, professor i juridik, har övergripligt indelat händelseförloppet i åtta distinkta steg som beskriver de olika faserna i ett folkmord:
1. Klassificering: Det första steget är att identifiera målgruppen genom att klassificera samhället i "vi" och "de". Genom att skilja mellan turkar och armenier, tyskar och judar eller muslimer och kristna inleder man en separering som kommer att förenkla offergruppens identifiering.
2. Symbolisering: Här namnger man de klassificerade grupperna. Att alla judar fick sy Davids stjärna på sina kläder är ett exempel på detta steg.
3. Avhumanisering: Många samhällen går så långt som symboliseringen, men det är först vid avhumaniseringen som risken för folkmord uppkommer. Genom att avhumanisera en grupp överkommer man oviljan till mord. Här används propagandamaskineriet för att sprida detta budskap.
< 4. Organisation: Folkmord är alltid organiserade handlingar, oftast av en stat. Oftast finns det speciella trupper och enheter tränade för att utföra folkmordsmassakrer då de psykiska påfrestningarna är alltför stora för att vanliga soldater eller tjänstemän ska kunna klara av. I det armeniska fallet hade staten så gott som tömt alla fängelser på mördare, våldtäktsmän och andra brottslingar som efter någon veckas militärträning ingick i speciella bataljoner under ledning av Te kilati Mahsusa (turkiska: speciella organisationen), som närmast kan jämföras med Einsatzgruppen i nazisternas SS-förband.
5. Polarisation: Extremistiska grupper driver de inblandade grupperna isär genom att sprida hatbudskap och inrätta speciella förordningar så som förbud mot giftermål mellan de olika grupperna.
6. Förberedelse: Man skiljer ut målgruppens medlemmar som vanligtvis isoleras i getton, skickas till koncentrationsläger eller fördrivs till obebodda svältregioner.
7. Utrotning: Massmorden börjar. Det är nu som massakrerna legalt kan kallas för "folkmord". Detta betraktas som "utrotning" av förövarna eftersom dessa inte betraktar målgruppen som mänskliga.
8. Förnekelse: Detta är det åttonde och slutgiltiga steget som alltid följer efter ett folkmord. Förövarna gör allt för att dölja folkmordet, beskyller offret för det som har ägt rum, förhindrar utredningar och fortsätter regera tills de tvingas fly undan rättvisa.^[5]

1) Sarafian, Ara, The Ottoman Archives Debate and the Armenian Genocide, Princeton, 1999, s. 40-41, 43.
2) af Wirsén, Einar, Minnen från fred och krig, Stockholm, 1942, s. 226. Se även Dadrian, Vahakn N., The History of the Armenian Genocide: Ethnic Conflict from the Balkans to Anatolia to the Caucasus, Berghahn, 2004, s. 289, 384-385.
3) 13 Charny, Israel W., Encyclopedia of Genocide, Vol. 1, Oxford, 2000, s. 160; Dadrian, Vahakn N., The Key Elements in the Turkish Denial of the Armenian Genocide: A Case Study of Distortion and Falsification, Toronto, 1999, s. 1-2.
4) K.B. Bardakjian, Hitler and the Armenian Genocide, Cambridge, MA: Zoryan Institute, 1985.
5) Stanton, Gregory H., Eight Stages of Genocide, Department of State, Washington, 1996.