Folkmordet 1915 - Frågor & Svar: Förnekelse

Förnekelse av folkmord är ett känt fenomen som kännetecknar den absolut sista fasen i en folkmordsprocess. Charny skriver att förnekelse utgör "en attack på den kollektiva identiteten och den nationell-kulturella kontinuiteten hos offergruppen" och "betungar deras återhämtning ännu mer". Charny påpekar även att förnekelse inte bara är ett sätt för att rentvå de skyldiga för ett begånget folkmord eller för att själv slippa kompensera offren (förövarens perspektiv), utan även för att slippa eventuellt ansvar och skyldighet att ingripa (omvärldens perspektiv).^[1] Historikern Richard G. Hovannisian kallar det för minnesmord och beskriver detta på följande sätt: "Efter den fysiska förintelsen av ett folk och deras materiella kultur, är minnet allt som finns kvar och blir måltavla som det sista offret. En total förintelse av ett folk kräver förvisning av erinring och kvävning av hågkomst. Falsifiering, villfarelse och halvsanningar reducerar det som var till det som kan ha varit eller kanske inte har alls varit."^[2] Men för att kunna åstadkomma det måste förövaren få god hjälp av omvärlden, en hjälpinsats som vissa politiker bidrar med genom att skriva sin egen version av historia och allstå vägra erkänna folkmordet för vad det egentligen är.

Statsvetaren Adam Jones visar en allmän bild av hur förnekelse av folkmord struktureras och summerar argumentationen i följande huvudpunkter (paralleller med Folkmordet 1915 har lagts till inom parantes för att förtydliga):

1. Det var knappast någon som dog, vars syfte är att framställa rapporterna om övergrepp och massakrer som propaganda (Turkiet påstår att det var knappt några få tusen som dog, inte närmare två miljoner armenier, assyrier/syrian/kaldéer och pontiska och anatoliska greker, som forskningen visar).
2. Det var självförsvar, vilket syftar till att göra målgruppen till den skyldige och att framställa de dödade som rebeller, terrorister eller förrädare (Turkiet påstår att armenierna samarbetade med fienden och dödade muslimer, vilket gjorde de militära åtgärderna berättigade).
3. Dödandet var inte avsiktligt, som utnyttjar bristen på tillräcklig dokumentation för att visa att dödandet egentligen var en biprodukt, oftast på grund av organisatorisk brist (Guenter Lewy är en av dem som påstår att det hela var ett beklagligt resultat av pågående krig samt den turkiska regeringens oförmåga att tillämpa de välmenta deportationerna, som han, liksom Turkiet, numera kallar för "omplaceringar").
4. Det fanns inte någon central ledning, är argument som används av stater och regeringar som vill avsäga sig allt ansvar och i stället skylla övergreppen på lokala auktoritära ledare (Även här påstår Lewy att massakrerna snarare var sporadiska händelser utförda av egenmäktiga lokala administratörer, utan regeringens medgivande eller order).
5. Till att börja med fanns det inte ens så många människor, är ett sätt att minska omfattningen genom att manipulera statistik och demografiska data (MacCarthy påstår att osmansk statistik bevisar att armenierna var en "obefintlig minoritet" i regionen och att det inte ens existerade så många armenier att 1,5 miljoner av dem skulle ha kunnat dödas).
6. Det var inte något folkmord, vilket utnyttjar tvetydigheterna hos FN-konventionen samt argumenten ovan, i syfte att fastslå att övergreppen i fråga inte kan klassificeras som folkmord (Turkiet hänvisar till att det vore en "skymf" mot Förintelsens offer att jämställa dessa med händelserna i Armenien).
7. Vi skulle aldrig göra något sådant, är ett högst mänskligt förhållningssätt och ett resultat av den kollektiva patologiska narcissism som blockerar och utesluter vetskap om de begångna hemskheterna.
8. Vi är de verkliga offren, är ett bra exempel på att "en bra offensiv är en bra defensiv" och syftar på att skifta perspektiv från målgruppen genom att påstå att förövaren är det egentliga offret (Turkiet påstår att de egentliga offren var den muslimska befolkningen vilka armenierna massakrerade hämningslöst).^[3]

För att ytterligare klargöra hur en förnekelse går till måste man tillägna sig en förståelse av argumentationen bakom förnekelsen. Logiken i förnekarens argumentation kan summeras med fem kännetecknande drag:

1. Oskuld och självrättfärdighet: den svarande vill endast förvissa sig om sanningen och kan inte tänka sig att en människa kan vara så ond som i de beskrivna brotten.
2. Vetenskapen i förvirringens tjänst: "vi vet inte tillräckligt för att avkunna en rättvis dom". Detta är ett manipulativt missbruk av den vetenskapliga principen att fakta måste bevisas innan de accepteras, något som endast tjänar till att förvilla redan kända fakta och förvirra rättsinniga individer.
3. Praktiskhet, pragmatism och realpolitik: att gräva i det förgångna är opraktiskt och kommer inte att medföra någon konstruktiv handling i våra dagar. Man måste lämna det gångna bakom sig, leva i nuet och blicka mot framtiden.
4. Förvridna kopplingar och tidsförvirring: genom att göra ogrundade kopplingar till händelser som tas ur sitt sammanhang försöker man rättfärdiga sin förnekelse. Nutida armeniska terroraktioner kommer att uppmuntras, om Turkiet erkänner det gångna Armeniska folkmordet.
5. Ohederlighet, definitionalism och omkastning: dessa är undanflykter som väjer för den essentiella frågan, d.v.s. huruvida ett folkmord har ägt rum eller inte. Definitionalismen syftar på en enerverande form av motstånd genom att försöka skapa en diskussion om huruvida händelserna i fråga kan räknas in under någon av folkmordsdefinitionerna. Det är som att få den mördades familj att lyssna på försvarsadvokaternas argument och utläggning om beviskrav för ett fastställande att den mördade verkligen dött eller inte. Slutligen är den sista punkten den mest ultimata formen av förnekelse, eftersom förövaren kastar om rollerna så att offret framstår som mördare, medan mördarna framställs som stackars offer.^[4]

Samtliga dessa punkter känns igen hos den turkiska förnekelsen (men även hos andra länders politiker i deras vägran att erkänna folkmordet för vad det är) och kraven på "ny, oberoende" forskning om det Armeniska folkmordet.

Nej. Förnekelsen används av omvärlden och såkallade "bystanders" (åskådare) som helst vill slippa kännas vid problemet och därmed bli inblandade. Ett exempel var länge USA:s förnekelse av folkmordet i Rwanda, då man inte ville medge att det pågick ett folkmord. Det skulle ju innebära att landet skulle bli (inte minst moraliskt) skyldig till ingrepp i konflikten och brott mot de mänskliga rättigheterna. I ett senare skede kan omvärlden återigen använda förnekelsen av ett begånget folkmord för att inte hamna i en konflikt med "utövarlandet", vilket skulle kunna skada landets egna intressen, t.ex. diplomatiska och ekonomiska relationer till utövarlandet. Man väljer helt enkelt att blunda för brottet, för att värna egenintressen. Det armeniska folkmordet och förnekelsen av detta på grund av Turkiets hot om diplomatiska och ekonomiska bojkotter (se även punkterna 5.18 och 5.19) exemplifierar detta förhållningssätt.

3.5 Var armenierna i maskopi med fienden och var inte regeringens åtgärder egentligen berättigade?

En av hörnstenarna i ett folkmord är själva berättigandet av åtgärderna vilka annars kan väcka avsky och motstånd hos den egna gruppen/befolkningen. Nazisterna gjorde detta genom att beskylla judarna för att vara statens fiende, i maskopi med kommunister och att vara "mänsklighetens sjukdom". Parallellen med det armeniska folkmordet är slående: armenierna beskylldes då (som nu i förnekelsekampanjen) för att vara i maskopi med fienden. Då armenierna vågade begära självständighet utgjorde det ett hot mot den turkiska nationen och Anatolien, kärnan för turkarnas hemland. Faktum är att ledarna för Förening och Utveckling ("ungturkarna", se punkt 1.6) först försökte att försäkra sig om armeniernas samarbete och bad dem att starta ett väpnat uppror i Östarmenien (ryska Armenien, se punkt 1.3) och Transkaukasien. I gengäld lovades de självstyre för Östarmenien och de angränsade områdena i Västarmenien efter kriget. Dashnak-partiets ledning (dåtidens största armeniska politiska rörelse) avvisade förslaget under sin kongress i augusti 1914 som hölls i Erzurum och svarade att vid ett eventuellt krig mellan Turkiet och Ryssland var armenierna skyldiga att slåss för sitt respektive land. Precis som Winston Churchill påminner om, förhöll det sig så att "armenierna föredrog kriget med brödradödandet vid två fronter framför turkarnas förslag om förräderi mot ryssarna".^[5] Men även om det fanns några bataljoner som slogs på ryssarnas sida så kunde deras existens vid den kaukasiska fronten knappast på något sätt rättfärdiga den turkiska regeringens folkmord på armenierna. Det är tillräckligt att påminna om att det vid samma tidpunkt fanns en tjeckoslovakisk bataljon i den ryska armén vid den österrikiska fronten. Men den österrikisk-ungerska regeringen kom aldrig på tanken att utrota de tjeckoslovakiska folken i sitt imperium. Likaså visste hela tiden den ryska regeringen att det fanns en polsk bataljon, under ledning av sedermera marskalk Pilsoleski, där ett antal polacker från Ryssland slogs i den österrikisk-ungerska armén mot Ryssland ,men inte heller här resulterade det i att Ryssland startade ett folkmord på alla polacker i Polen. Men varför gå så långt bort? Från allra första början på världskriget bildade Turkiet ett georgiskt förband för sitt krig mot ryssarna, men turkarna verkar inte vilja kännas vid denna grupp och inte heller har ryssarna utfört ett folkmord i Georgien på grund av detta då välkända faktum.

3.6 Var inte armenierna separatister och hotade det turkiska väldets sammanhållning?

Denna punkt är en del av den förnekelsestrategi som återgavs i föregående punkt. Dock är det dokumenterat att armenierna aldrig (åtminstone inte långt efter att det uppdagades vilket öde som väntade dem) krävde självständighet, utan endast reformer inom ramarna för det turkiska imperiet för att säkerställa sina liv och egendomar. Varken vid konferensen i San Stefano eller senare i Berlin (både 1878) krävde armenierna något annat än reformer som skulle garantera liv och egendom. Beskyllningen var ett svepskäl som användes av regeringen för att berättiga de hemskheter som man tillämpade gentemot de berörda minoriteterna. Det var föst efter de stora massakrerna 1894-96, 1909, och 1915-196 som armenier, så väl som stormakter, kom fram till slutsatsen att armenierna inte kunde garanteras någon säkerhet under turkiskt styre och var därför (och i likhet med greker, serber, jugoslaver, rumäner och araber) berättigade till sitt eget land. Detta skulle ske genom återföreningen av Östarmenien (ryska sidan och dagens Armenien) och Västarmenien (dagens östra Turkiet), som hade delats mellan de två imperierna (se karta 1).

3.7 Var detta inte enbart resultatet av krig och ömsesidigt dödande i ett inbördeskrig?

Nej. Detta argument används flitigt av den turkiska staten, men har avvisats av flera forskare, bland andra Robert Melson och Vahakn N. Dadrian som menar att påståendet faller av flera skäl:

1. Det förekom definitivt övergrepp mot den muslimska befolkningen, men detta skedde dels främst efter 1918 och dels var utövarna en begränsad grupp militära band. Övergreppen var främst hämndaktioner och ägde rum långt efter massakrerna 1915-1916. Därför vore det ologiskt att skylla massakrerna under 1915 på händelser som ägde rum tre år senare.
2. Det vore hemskt fel att likställa några få tusentals väpnade band samt den civila armeniska befolkningen med den turiska staten och välutrustade turkiska armén. Forskning visar att folkmordet planerades och dirigerades av den centrala regeringen samt involverade instanser i hela det turkiska samhället.
3. Även om det fanns muslimska offer för svält och sjukdomar så var deras död, till skillnad från t.ex. armeniers, inte ett direkt resultat av statens ingrepp i form av deportationer och berövande av livsviktiga resurser som mat och vatten. Det är denna ytterst viktiga skillnad som gör det senare till folkmord enligt FN:s konvention, medan den förra blir beklagliga förluster av liv.
4. Ett inbördeskrig innebär att det centrala styret i ett land slutat att fungera, vilket skapar ett maktvakuum i landet, med stridande parter som följd. Som tidigare framgått (se punkt 1.6) var ungturkarna i full kontroll över allt som skedde och pågick i riket, varför det inte kan beskrivas som ett inbördeskrig.

Det bör åter påpekas att detta innebär naturligtvis inte att förlusten av muslimska liv är mindre beklagligt än förlust av kristna, men medan den förstnämnda var en reaktion, grundad i hämndbegär och begränsad till ett mindre antal individer, var övergreppen på armenierna ett statsplanerat folkmord, avsett för att utplåna en hel nation.

Armenier har bott i Iran i mer för över 400 år samtidigt som överlevarna av folkmordet kom att bilda gemenskaper även i länder som Libanon, Irak, Syrien och Jordanien. Armenierna har aldrig råkat ut för en liknande situation i några av dessa muslimska länder och har alltid haft en bra relation med sina muslimska landsmän. För ungturkarna var religionen bara ett svepskäl och verktyg i eggandet av den osmanska befolkningen i övrigt mot de kristna minoriteterna i allmänhet och armenierna i synnerhet, en omständighet som inte har något med Folkmordet 1915 att göra. Folkmordets motiv måste man uteslutet leta bland rasistiska och ultranationalistiska tendenser.

3.9 Antalet armeniska offer var inte 1,5 miljoner utan högst 600 000 och lika många eller till och med fler muslimer dödades.

Ett annat sätt att försöka förneka folkmord är att grovt förringa antalet offer och få det hela att framstå som en mindre viktig händelse. Faktumet är att FN:s Folkmordskonvention medvetet formulerats så att offrens antal inte har någon betydelse. Det är främst avsikten bakom utrotningen av en grupp som är avgörande, även om ingen enda person dödas. Men i detta fall är det dokumenterat att, oavsett befolkningens ursprunglig storlek, så gott som hela den armeniska befolkningen i osmanska Turkiet, med visst undantag för staden Konstantinopel (Istanbul), försvann under loppet av kriget. År 1923 fanns det inte någon armenisk befolkning i Västarmenien (turkiska Armenien) att tala om längre. Vad gäller anklagelserna om det armeniska dödandet av muslimer (turkar och kurder) så faller detta under punkt 8 i 2.2. Ingen seriös forskare förnekar att armenier dödade muslimer, men som det har påpekats tidigare (se punkt 3.7) så handlade detta för det mesta om försvarsaktioner. Medan hämndaktioner genomfördes av ett begränsat antal beväpnade armeniska band, planerades och iscensattes övergreppen mot den armeniska befolkningen av den turkiska regeringen och armén.

3.10 Om det nu finns ett så brett faktaunderlag och konsensus inom forskningsvärlden, varför fortsätter Turkiet att förneka folkmordet?

Denna är en mångsidig fråga. Det allra främst skälet är konsekvenserna av ett erkännande och de ersättningskrav som då skulle riktas mot Turkiet (se punkt 5.7). En annan aspekt är helt enkelt frågan om att erkänna ens eget fel och dessutom medge att man har haft fel i alla dessa år. Sist, men inte minst, är det fråga om ett psykologiskt spärr. Hur sla man kunna medge att den egna nationen och ens egna far- och morföräldrar (och kanske ytterligare en generation tillbaka) gjort sig skyldiga till något så vedervärdigt som ett folkmord, något som betraktas som det yttersta brottet i våra dagar. Som den mördade armeniske journalisten och redaktören Hrant Dink uttryckte saken: "Turkarna är goda människor och vet att folkmord är ett hemskt brott. Det är just därför de inte vill medge att de kan ha begått en sådan avskyvärd handling." Att man i ett österländskt samhälle (se även punkt 5.20) som det turkiska skulle anklaga sitt eget land och, kanske ännu värre, sin egen farfar eller morfar för att ha plundrat, våldtagit och mördat nästan otänkbart. Om ett lands lagar och sentiment innebär att enbart förolämpningen av landfadern Mustafa Kemal "Atatürk" medför fängelsestraff, så kan man tänka sig vad det innebär att anklagas för folkmord. Ett konkret exempel kan vara uttalandet från den turkiske historikern Yusuf Halaçoglu, professor och dåvarande ordförande i Turkiska historieföreningen, i dagsläget den högsta auktoriteten i Turkiet beträffande det armeniska folkmordet. Så här sade han vid en intervju: "Detta är en fråga om huruvida man ska åta sig ansvaret för en skamlig inhuman handling. Jag kommer inte att anklaga min farfar för att vara en brottsling för ett brott som han inte begick."^[6] Men frågan är snarare om Halaçoglu ens kan tänka sig att anklaga sin farfar även om han skulle blir övertygad om att folkmordet var en verklig händelse.^[7]

1) Charny, Israel W., Encyclopedia of Genocide, Vol. 1, Oxford, 2000, s. 159.
2) Hovannisian, Richard G., Denial of the Armenian Genocide in Comparison with Holocaust Denial, in Hovannisian, Richard G. (red.), Remembrance and Denial: The Case of the Armenian Genocide, Detroit, 1999, s. 202.
3) Jones, Adam, Genocide, A Comprehensive Introduction, New York, 2006, s. 352-354.
4) Alvarez, Alex, Governments, Citizens, and Genocide, A Comparative and Interdisciplinary Approach, Indiana, 2001, s. 114-129; Charny, Israel W., Encyclopedia of Genocide, Vol. 1, Oxford, 2000, s. 160.
5) Winston Churchill, The World Crisis, Vol. V, London, 1929, s. 404.
6) The Journal of Turkish Weekly, Halaçoglu: Armenian issue a 'matter of honor' for Turkey, Ankara, April 14, 2005.
7) Här tolkas förstås Halaçoglus hänvisning till sin farfar som en metafor för generationen i fråga och inte just den enskilda individen.