Folkmordet 1915 - Frågor & Svar: Bakgrund

Händelserna under första världskriget i det osmanska Turkiet då upp emot 2 miljoner kristna medborgare dödades eller försvann spårlöst brukar betecknas som Folkmordet 1915 eller det Armeniska folkmordet då armenierna utgjorde upp emot 1,5 miljoner av dessa offer. Övergreppen tömde dåvarande osmanska Turkiet så gott som helt på dess kristna befolkning och lämnade ett nästan helt muslimskt/turkiskt Turkiet. Folkmordet anses ha varit ämnat som en lösning på den Armeniska frågan , men även andra minoriteter i det osmanska Turkiet, främst kristna assyrier/syrianer/kaldéer samt pontiska och anatoliska greker (jämför med Förintelsen som främst drabbade judar, men även romer).

I och med sönderfallet av det osmanska imperiet fr.o.m. början av 1800-talet, då kristna nationer på Balkan började frigöra sig från turkiskt styre (Grekland, 1829; Montenegro, 1851; Rumänien, 1856; Serbien, 1878; Bulgarien, 1878), uppkom den så kallade Orientfrågan . Den syftade på det turkiska väldets upplösning och den tävlan som uppstod om vilka av stormakterna som skulle få kontroll över den viktiga Bosporen och Dardanellerna, det sund som kontrollerar farleden till och från hela Svartahavsområdet. Den armeniska frågan var en del av Orientfrågan då armenierna krävde rättvis behandling trots det korrupta osmanska vanstyret som rådde i landet. Armenierna krävde bland annat garantier för sina liv och egendomar mot angrepp från kurdiska stammar. Dessa livnärde sig av påtvingade och olagliga skatter som de avkrävde den armeniska befolkningen i osmanska Turkiet.^[1] Men den osmanska regeringen vägrade acceptera några som helst reformer i de såkallade armeniska provinserna (se punkt 1.3). Det skedde av rädsla att en uppluckring av underkuvandet av de kristna armenierna på sikt skulle innebära även förlusten av Armenien, såsom redan skett med de andra kristna länderna på Balkan.

1.3 Hur länge har armenierna bott i området och hur många var de innan folkmordet?

Armeniernas närvaro i regionen går tillbaka till de indoeuropeiska folkens migration, mellan 2 000 och 3 000 år f.Kr. Det första kända omnämnandet av landet Armenien dateras till år 521 f.Kr., nämligen i den persiske kungen Darius I:s lertavla i Persepolis. Namnet Armenien och Armeniska höglandet har sedan dess varit benämningen på det område som idag utgörs av östra och sydöstra Turkiet. Armenien har därmed, som ett eget land, funnits i över 2 500 år, men man räknar även kungadömet Urartu som föregångaren till dagens armenier, d.v.s. det folk som assimilerades av de indoeuropeiska armenierna som kom till området. Armenien har sedan dess varit självständigt till och från och man har kunnat grunda fyra kungadynastier, fem inklusive Urartu (se karta och 2 här nedan):

- Kungadömet Urartu, c:a 900-500 f.Kr.
- Dynastin Artashisian, Armeniens första kungliga dynasti, 190 f.Kr. 12 f.Kr.
- Dynastin Arshakounian, Armeniens andra kungliga dynasti, 53 e. Kr. 423.
- Dynastin Bagratounian, Armeniens tredje kungliga dynasti, 862 1045.
- Dynastin Roubinian, Armeniens fjärde kungliga dynasti, Kilikien, 1187 1375

De perioder då landet förlorade sin självständighet så var man oftast under persiskt, romerskt, östromerskt eller arabiskt styre, alternativt som vasallstat som ett av dessa imperier. Detta mönster upprepades ända tills turkiska stammarnas ankomst till Armeniska höglandet (1000-talet) och osmanska turkarnas erövring av Armenien (1500-talet).
Turkarna själva (fram till första världskriget på turkiska kartor fram till 1920-talet) hänvisade till området med benämningen Armenien (turkiska Ermenistan ) och senare Armeniska länet (turkiska Ermeni elayeten ) eller de armeniska provinserna (turkiska vilayeter ). Denna del brukar även betecknas som Västarmenien eller turkiska Armenien medan Östarmenien (i princip republiken Armenien idag) var den del av Armenien som ingick i det ryska imperiet. Reformerna, som efterlystes i avtalen i San Stefano och Berlin (1878) vilka följde på det turkiska nederlaget i kriget mot Ryssland, avsåg de sex armeniska provinserna i östra Turkiet, nämligen Van, Bitlis, Diyarbakir, Kharpout, Sivas och Erzurum. Här utgjorde armenierna en absolut majoritet (fler än turkar och kurder tillsammans), nämligen i Van och Bitlis, medan de var i relativ majoritet (mindre än turkar och kurder tillsammans med fler än varje grupp för sig) i resterande provinser. Dessa sex provinser, samt provinsen Cilicia (Adana) vid Medelhavskusten hade armenierna haft sitt rike, därvid upprättat fyra kungadömen (se även karta 2) och periodvis varit till och från självständiga, fram till de osmanska turkarnas erövring av Mindre Asien under 1500-talet (turkiska stammar som seldjuker och osmaner anlände till Armenien eller Mindre Asien först under 1000-talet). Statistiken rörande befolkningsgrupperna i det osmanska riket är bristfällig, eftersom den baserades på trossamfund snarare än etnisk tillhörighet. Dock pekar olika undersökningar från dåtida utländska forskare, resenärer, armeniska kyrkans redovisningar samt egna osmanska siffror på en total befolkning på cirka två miljoner.

Massakrerna var ett försök att skapa ett nytt homogent turkiskt Turkiet. Det tidigare etniska och religiösa mångfald, som kännetecknade det osmanska riket, hade i och med imperiets allt snabbare sönderfall fr.o.m. början av 1800-talet försvunnit, nämligen då kristna nationer i Balkan började frigöra sig och utropa självständighet. Detta gjorde att Osmanska imperiet, från att ha varit mångreligiöst, nu omvandlades till ett så gott som muslimskt rike (med undantag för armenierna, assyrier/syrianer/kaldéer samt pontiska och anatoliska greker). Det dröjde nu inte länge tills även araberna i Nordafrika och Mellanöstern gjorde uppror och frigjorde sig. Det osmanska riket var nu nästan ett helt muslimskt, och ännu viktigare, ett turkiskt rike, d.v.s. dagens Turkiet. Ett försök att återställa imperiets storhet genom att skapa ett islamiskt rike vid slutet av 1800-talet hade misslyckats. Turkiska ledare insåg att enda möjligheten att kompensera för de förlorade territorierna var att expandera österut och upprätta en ren turkisk stat.^[2] Men det fanns ett uppenbart hinder på vägen, nämligen det kristna icke-turkiska Armenien. Den önskade homogenisering försökte man först förverkliga genom att turkifiera (eller som det också kallas osmanisera ) alla invånare. Detta uppnåddes genom tvångsassimilering och tvångskonvertering av landets minoriteter och när detta inte gav tillräckligt snabbt resultat - massakrer och förföljelser.

Folkmordet på armenierna började långt innan 1915. Under massakrer åren 1894-1896 mördades uppemot 150 000 armenier och ytterligare 100 000 armenier tvingades lämna sina hem. Mer än 2 500 samhällen tömdes helt på sina armeniska invånare och uppemot 500 000 armenier utarmades totalt när turkar och kurder konfiskerade deras egendom. Massakrerna tog slut först när utlandets tryck på Turkiet ökade och europeiska stormakter hotade med militär intervention av samma sort som i de kristna länderna på Balkan.
De riktigt stora massakrerna dröjde dock till 1915, sedan den nya ungturkiska regeringen (se punkt 1.6) kommit till makten efter en statskupp år 1908. I skydd av det pågående världskriget som då rasade i Europa försökte man lösa den armeniska frågan för gott. Den dåvarande svenska ambassadören i Konstantinopel, Cosswa Anckarsvärd, avgav följande rapport till Utrikesdepartementet: allt tyder på att ungturkarne vilja begagna tillfället, då af olika skäl ingen effektiv påtryckning utifrån behöfver befaras, för att en gång för alla göra slut på den armeniska frågan. Sättet härför är enkelt nog och består i den armeniska nationens utrotande. Den av staten organiserade folkmordet genomfördes även genom mobiliseringen av kurdiska väpnade styrkor och genom att hetsa kurdiska nomadstammar att massakrera och plundra armenier på deras egendom.

Ungturkarna är egentligen den västerländska benämningen på det turkiska partiet Kommittén för union och framsteg ( Ittihad ve terakki ). Denna kommitté bestod främst av officerare, militära läkare och nationalistiska politiker och administratörer som var motståndare till dåtidens envåldshärskare, sultan Abdul Hamid II. Partiet kom så småningom att ledas av en ytterst liten krets som främst bestod av Talaat pascha (inrikesminister och blivande storvesir), Enver pascha (krigsminister), Djemal pascha (marinminister och guvernör i Syrien), Dr. Nazim och Dr. Shakir (två av partiets främsta ideologer). Denna slutna grupp såg till att man avlägsnade all opposition, både inom och utanför partiet, något som kan närmast kan liknas vid hur nazisterna kom till makten i Tyskland. Genom att brutalt eliminera alla liberala partier kom det osmanska parlamentet att i princip endast bestå av det egna partiets medlemmar. Samtidigt utrensades olydiga element. Man handplockade nyckelpersoner inom polis- och armékåren och såg till att bygga ett nätverk av personer som var ytterst lojal mot ledningen och alltid lydde order. Detta framgår bl.a. i en av de rapporter som Sveriges ambassadör, Anckarsvärd, skickade hem till Sverige och i vilken han utförligt redogjorde för kommitténs program och de olika nyckelpersonerna.^[3] Från och med 1908 var denna kommitté i full kontroll av allt som hände i Turkiet och var således i stånd att genomföra ett storskaligt folkmord när tillfälle gavs, precis som nazisterna skulle komma att göra 25 år senare.

Natten till den 24 april 1915 började den första fasen i folkmordet, det som av dagens forskning brukar betecknas som eliticide (jämför med genocide ) och syftar på att eliten hos målgruppen förintas. Upp emot 250 läkare, jurister, politiker, ämbetsmän, lärare, författare, poeter och andra intellektuella som skulle kunna bli kärnan i ett framtida motstånd, arresterades över en natt och avrättades inom 72 timmar. Endast i Konstantinopel (dagens Istanbul och dåvarande huvudstad i Turkiet) arresterades och avrättades 2 345 armeniska intellektuella under de följande veckorna. Detta blev starten på folkmordet. Därför brukar man årligen högtidlighålla minnet av folkmordets offer den 24 april.

När väl kärnan och tänkabara ledare till ett eventuellt motstånd var borta, var det dags att undanröja den arbetsföra armeniska manliga befolkningen, den som skulle kunna resa sig i motstånd under en kommande fas. Samtliga armeniska män mellan 20-45 år (augusti 1914) och senare män mellan 18-20 och 45-60 blev inkallade till tjänstgöring i den osmanska armén. Endast kvinnor och män under 18 och över 60 fanns kvar.^[4] I början av 1915 avväpnades de armeniska soldaterna och förlades i arbetsbataljoner där de misshandlades svårt. I februari 1915 gav den turkiska regeringen order om att dessa arbetsbataljoner skulle likvideras, och i juli 1915 hade cirka 200 000 armeniska soldater mördats.^[5] Det var först efter att det armeniska samhället på detta sätt förlamats som man iscensatte huvudfasen i förintelseprojektet genom massdeportationer och massakrer av den hjälplösa civila befolkningen. Dessa bestod nu bara av kvinnor, barn och män över 60 år.^[6] Kvinnor våldtogs eller rövades bort eller såldes i slavmarknader till turkiska och kurdiska harem. Många kvinnor och flickor begick självmord genom att hoppa av klippor och i floder för att undkomma detta öde. Kvinnor, barn och åldringar samlades i stadens kyrka vilken därefter sattes i brand. Så fort karavanerna med de deporterade kommit utanför staden och utom synhåll anfölls de av kurdiska band. Med stöd av turkiska militärer massakrerade dessa armenierna och plundrade dem på både egendom och kläder. De som överlevde dessa massakrer dog av svält och sjukdomar under de långa vandringarna mot de syriska och mesopotamiska öknarna. Assyrier drabaddes av samma öde, medan massakrerna på pontiska greker genomfördes huvudsakligen under åren 1921-1923. Det var då Mustafa Kemal tog makten i landet och avslutade vad som man börjat med under världskriget.

Folkmordet fortgick under hela perioden 1915-1923, men till sin huvuddel till 1916. Allt som allt var det uppemot 1,5 miljoner armenier, utav en befolkning på 2 miljoner i dåvarande osmanska riket deporterades, massakrerades eller helt försvann från de områden som de hade bebott i mer än två årtusenden. År 1923 levde armenierna, för första gången på över 2 800 år, inte längre på 85 % av sitt fäderneland (se karta 2). Till offren brukar man även räkna de kvinnor och flickor som såldes till muslimska harem. En annan stor grupp kvinnor och barn tvångskonverterades till islam och antog turkiska och kurdiska namn för att undkomma döden. Efter att den armeniska armén återockuperade regionen efter kriget anger Hovannisian att endast i Bitlis och Moush kunde den armeniska regeringen i Jerevan, via fonden Ett guldstycke för en armenier , återfå mellan 5 000 och 6 000 armeniska kvinnor och barn, som hade tvångskonverterats till islam och bodde hos turiska och kurdiska familjer.^[7] Denna aktion fick dock avbrytas snart efter den kemaliska arméns offensiv mot Armenien. Sammanfattningsvis beräknas att cirka 250 000 assyrier/syrianer/kaldéer och lika många pontiska och anatoliska greker föll offer. Det gör att Folkmordet 1915 faktiskt kommit att betecknas som ett framgångsrikt folkmord (bl.a. av Klas-Göran Karlsson och Kristian Gerner) eftersom det 1923 lämnade ett så gott som helturkiskt Turkiet.

Det fanns gott om ögonvittnen som senare berättade om de hemska massakrerna och om deporteringen av armenierna samt även tagit bilder på det som hade hänt. Bland dessa fanns kristna missionärer, läkare, sjuksköterskor, skol- och universitetslärare från Turkiets allierade länder som Tyskland och Österrike-Ungern, men även personer från neutrala länder som USA, Sverige, Norge och Danmark vilka råkade befinna sig i det osmanska imperiet. Vidare fanns det flertalet tyska och österrikisk-ungerska officerare och soldater i den osmanska armén, för att inte nämna alla utländska ambassadörer och diplomater vilka hade palpering i dåtida huvudstaden Konstantinopel (dagens Istanbul). Andra var stationerade i olika konsulat runt om i landet. Många av dessa rapporterade oavbrutet om de pågående övergreppen och massakrerna. Flera har publicerat rapporter och memoarböcker, samt bidragit med fotografier som de tagit av händelserna.

Jo, det fanns. När nyheter om de hemska massakrerna nådde omvärlden via utländska missionärer och diplomater i Turkiet, utfärdade Storbritannien, Frankrike och Ryssland en gemensam varning om de pågående massakrerna och dess följdverkningar. Ultimatumet lydde: Massakrer har ägt rum från mitten av april i Erzurum, Terdjan, Eghine, Bitlis, Moush, Sasoun, Zeitoun och hela Kilikien. Invånarna i nära hundra byar runt om Van har mördats helt och de armeniska kvarteren i Van är belägrade av kurder. Samtidigt har den osmanska regeringen agerat skoningslöst mot den försvarslösa armeniska befolkningen i Konstantinopel. Med avseende på detta nya brott mot mänskligheten och civilisationen, kungör de allierade regeringarna öppet till Höga Porten [benämningen på osmanska regeringen] att de kommer att hålla samtliga medlemmar i den turkiska regeringen, såväl de som har deltagit i dessa massakrer, personligen ansvariga. ^[8] Detta är faktiskt den första gången som begreppet brott mot mänskligheten användes officiellt i ett internationellt sammanhang. Det skulle komma att bli utgångspunkten för historiens allra första krigsrättegångar mot krigsförbrytare (således över 25 år innan Nürnbergsrättegångarna efter andra världskriget). För med information se punkt 1.12.

I och med undertecknandet av eldupphörsavtalet i Mudros den 30 oktober 1918 kapitulerade Turkiet. I detta skede befann sig Turkiet i samma situation som Tyskland efter andra världskriget. Allmänheten fick veta vidden av förföljelserna och landet befann sig i djupt ångest och beklagade det som hänt och började även kräva bestraffning av de skyldiga. Hundratals politiska och militära ledare arresterades och anklagades för krigsbrott. Flera av de ledande ungturkarna hade emellertid redan hunnit fly landet i vetskap om vad som komma skulle. Ultimatumet vid krigets början (se punkt 1.11) förverkligades i Sèvres-avtalet (se punkt 1.13), vilket undertecknades 10 augusti 1920. Artikel 228 slog fast de allierades rätt att bestraffa skyldiga turkar, medan artikel 230 fastslog Turkiets skyldighet att överlämna misstänkta personer till de allierade. Rättegångar hölls och flera av ledarna dömdes till döden medan andra fick långa straffar för sina brott, de flesta mot armenierna. Enver, Talaat och Djemal samt en rad andra ledande figurer inom det ungturkiska partiet som redan flytt landet dömdes till döden i sin frånvaro. Men så snart den nya nationalistiska rörelsen, under ledning av Mustafa Kemal, tagit makten i Turkiet, stoppades rättegångarna. Alla misstänkta friades, inklusive de som redan dömts skyldiga. Förföljelserna mot de kristna återupptogs med följden att Turkiet år 1923 (republikens utropande) var så gott som helt rensat från icke-turkiska befolkningsgrupper, med undantag för kurderna.

Sèvres-avtalet var det fredsavtal som undertecknades den 10 augusti 1920 mellan Turkiet och segrarmakterna. Sektion sex, med sex artiklar, berörde Armenien och dess relation med Turkiet, medan artikel 228 slog fast de allierades rätt att bestraffa skyldiga turkar. Artikel 230 fastslog Turkiets skyldighet att överlämna misstänkta personer till de allierade.^[9] Mandatet att bestämma gränsen mellan Armenien och Turkiet gavs till USA:s president Woodrow Wilson som presenterade sitt beslut den 22 november 1920 (se karta 1). Men allt detta förändrades när den kemalistiska rörelsen tog makten och avvisade det redan undertecknade avtalet, samtidigt som man i strid med eldupphörsavtalet i Mudros anföll republiken Armenien. De nationalistiska kemalisterna, som hade störtat regeringen i Konstantinopel och utropat en egen regering i Ankara, framtvingade en revision av Sèvres-avtalets punkter. Denna konferens, som hölls i Lausanne, resulterade i ett nytt avtal (den 23 juli 1923) där allt ströks som hade med Armenien att göra. Som Winston Churchill uttryckte det I Lausanne-avtalet som etablerade en ny fred mellan de allierade och Turkiet letar historien förgäves efter namnet Armenien .^[10]

Långt ifrån. Forskningen visar att, likt Förintelsen där många tyskar riskerade sina egna liv genom att hjälpa judar undan döden, fanns det många exempel på hur turkiska, kurdiska och arabiska familjer adopterade barn eller skyddade förföljda personer för att på så sätt rädda dem från en säker död. Det finns dokumenterade fall där guvernörer som vägrade följa regeringens order på massakrerna blev utbytta och två officiella som vägrade lyda direktiven blev mördade. Men, så som i fallet med Förintelsen, så var dessa i en klar minoritet.

Seyfo är assyrier/syrianers benämning på händelserna under första världskriget och betyder "svärdets år". Armenierna kallar folkmordet för yeghern som är armeniska för "katastrof" medan grekerna kallar det för genoktonia som betyder just folkmord. Men som det framgår är alla samma namn för Folkmordet 1915.

1) Gerner, Kristian och Karlsson, Klas-Göran, Folkmordens historia, Perspektiv på det moderna samhällets skuggsida, Stockholm, 2005, s. 118-119; Taylor, Alan John Percivale, The struggle for mastery in Europe 1848-1918, Oxford, 1971, s. 302.
2) Pasdermadjian, Hrant, Histoire de l'Arménie depuis les origines jusqu'au traité de Lausanne, Paris, 1949, s. 468
3) Avedian, Vahagn, The Armenian Genocide 1915: From a Neutral Small State s Perspective: Sweden, Uppsala, 2008, s. 51
4) Dadrian, Vahakn N., The Key Elements in the Turkish Denial of the Armenian Genocide: A Case Study of Distortion and Falsification, Toronto, 1999, s. 6; Shaw, Martin, War and genocide: organized killing in modern society, Cambridge, 2003, s. 32.
5) Akçam, Taner, A Shameful Act, The Armenian Genocide and the Question of Turkish Responsibility, New York, 2006, s. 141-145; Jones, Adam, Genocide, A Comprehensive Introduction, New York, 2006.
6) Adalian, Rouben Paul, Remembering and Understanding the Armenian Genocide, Yerevan, 1995, s. 18-21.
7) Hovannisian, Richard G., Armenia on the Road to Independence, 1918, Los Angeles, 1967, s. 85.
8) Hovannisian, Richard G., Armenia on the Road to Independence, 1918, Los Angeles, 1967, s. 52.
9) World War I Document Archive, Sèvres-avtalet, 2007.
10) Churchill, Winston, The World Crisis: The Aftermath, vol. V, London, 1929, s. 408.